Ett grönt streck på en karta avgjorde saken. Här bland tallarna var tunnelbanan tänkt att dundra fram på väg till Bollmora, och då gällde det att snabbt agera om Nacka kommun alls skulle få en station.

Tio identiska höghus beställdes av Malmöbaserade stjärnarkitekterna Fritz Jaenecke och Sten Samuelson, fastän duon egentlig inte hade möjlighet att delta i bygget. Platsen låg alldeles för långt från Skåne.

Så kom den drygt 25-årige Guggen Ressner in i bilden. Han hade fått jobb på arkitektkontoret och skulle egentligen flytta ner med sin familj, men plötsligt fick han tag i en 160 kvadratmeter stor hyresrätt mitt på Hornsgatan.

– Våningar som den växer inte på träd, inte då heller. Så jag sa till Fritz att jag inte längre ville följa med. Då gjorde vi en deal. Jobbet med Stensö var ju i Stockholm, då fick jag jobba med det. Det var mitt första stora jobb.

Första återbesöket
Ett halvt sekel har gått sedan han senast stod vid Älta centrum, med sitt karaktäristiskt blåa höganäskakel. Då var det med anledning av slutbesiktningen.
Han hade varit ansvarig för hela konstruktionen, från början till slut, och hade haft hyfsat fria händer.

Besöksfrekvensen har visserligen varit låg genom åren, men husen har ändå många gånger fångat hans uppmärksamhet. Guggen viker upp en pappskiva på vilken ett välbekant motiv målats. Ritningen har legat under en glasskiva på skrivbordet hemma i lägenheten.

– Så här skulle det se ut.

Den största skillnaden mot dagens hus är att byggnaderna enligt planen skulle vara helt i gult tegel och målad vit betong.

Slutresultatet skiljer sig något från ritningen, men blev ändå mycket märkvärdigt, tycker han.

I Stockholmstrakten finns bara ett fåtal byggnader som ens liknar skivhusen i Stensö, en klunga om fyra vid Danderyds sjukhus.

– De lånade ”fyra takter” där, men vi var först.

Förlaga i Berlin
Vad inte alla vet är att Stensö också finns i Berlin. Eller så är det vice versa. Den i kriget sönderbombade stadsdelen Hansaviertel skulle fyllas med nya hus. Arkitektutställningen Interbau anordnades 1957 och världens toppnamn fick chansen att bygga ett hus var.

Alvar Aalto, Oscar Niedermayer och Walter Gropius var några av deltagarna. Fritz Jaenecke och Sten Samuelson ritade Sveriges bidrag. Deras åtta våningar höga byggnad – som står kvar på Altonaer Strasse och i folkmun går under namnet Schwedenhaus – är mycket likt de tio hus som nu står vid Ältasjön.

Guggen Ressner besökte Interbau under en studieresa med en kurskamrat. Han blev starkt influerad – i synnerhet av hemlandets bidrag.

– Jag gillade det skarpt. Och det var det som gjorde att jag sedan började jobba för Jaenecke & Samuelson.

Tunna balkonger
Tillbaka till Stensö. Vi har fått komma hem till Terese Sjöbacka, som har bott i området sedan tvåårsåldern. Här inne i hennes tvårummare ser man det unika med husen. Alla rum, även köket, har balkong. Den löper längsmed hela fasaden. Djupet varierar från en halv till två meter.

Poängen med det?

– Den tunna delen handlade nästan bara om att få ett liv på fasaden, att ge skuggor, berättar Guggen.

Att bry sig om utseende var annars ytterst otrendigt bland 60-talets arkitekter. I stället låg fokus på kvadratmeter, bekvämligheter, naturen och ljuset. Det skulle vara rationellt. Därför brydde man sig heller inte om energieffektivitet. Framtidens el var ju gratis.

– Vi har fått tilläggsisolera, berättar Terese Sjöbacka, som också är nöjd med att de ursprungliga betongräckena bytts ut i bostadsrättshusen.

– Det kändes som att bo i en bunker.

T-banan kom aldrig
Tunnelbanan kom aldrig till Stensö. Just som området var färdigbyggt ångrade sig regionplanekontoret.

Den nya spårdragningen skulle i stället gå via en annan plats i skogen – Södra Erstavik. Där fanns planer på ett annat nytt bostadsområde. Men det blev varken det ena eller andra.

Egentligen bygger alltså Stensö på en idé som aldrig genomfördes. Husen blev därför för höga, vilket byggnadsstyrelsen tidigt kritiserade. Och läget var för perifert, vilket länsarkitekten påpekade.

Ryktet har heller inte alltid varit det bästa.

– De här husen kallas ibland för ”Strandparksområdet” i bostadsannonser, berättar Terese Sjöbacka.

– Har ”Stensö” dålig klang? frågar Guggen Ressner förvånat, innan han fortsätter:

– Nej, jag tycker att de här husen står sig. Av mig får de ett plus i kanten.

En som håller med är rekordårsforskaren Lisbeth Söderqvist.
Hon anser att området är kulturhistoriskt värdefullt, inte minst genom sina särpräglade balkongfronter i betong, som finns kvar i hyresrätterna.

Hennes text i Nackaboken från år 2000 har rubriken: ”Dags för K-märkning!”