När Björn Cederquist började jobba i Sjöstaden hade han sin arbetsplats högst upp i den gamla Luma-fabriken, med utsikt över kåkstaden Lugnet.

Året var 1996 och det var här planarkitekten Jan Inghe-Hagström och stadens projektledning hade samlats för att realisera den nya tidens stad. Plåtskjulen där nere på den giftiga marken skulle väck, i stället ville man uppföra en ekologisk idealstad, värdig en OS-by.

Arkitekten Björn Cederquist hade i uppdrag att sörja för det sociala ansvaret, med bland annat bostadsmix, skola, förskola och hälsovård.

17 år senare finns facit på hur det gått.

Han är inte helt nöjd. Någon mix har det ju knappast blivit.

– Det är för lyxigt. Målgruppen är så snäv, man måste ha bra inkomst och jobba båda två för att ha råd att bo här, säger han.

Spridd myt
Det finns en myt om Hammarby sjöstad. En myt som har tjänat vissa syften. Det är att stadsdelen var planerad för pensionärer med nysålda villor. Inget kunde vara mer fel, hävdar Björn Cederquist.

– Så var det absolut inte. Nej, nej, nej.

Missförståndet har att göra med de allra första husen som restes. Byggherrarna där förutspådde att man i dessa skulle ta emot många före detta villaägare. Men inom kort visade det sig att stadsdelen snarare lockade till sig 35-åringar med barn (som senare kom att kallas bugaboofolket, efter en populär barnvagn).

– Vi från stadens förvaltning hade en befolkningsprognos där vi räknade med ungar. I planen fanns ritat tre förskolor och tre stora grundskolor med integrerad förskola. Det skulle bli en blandad stad för alla åldrar.

Ändå uppstod problem med såväl förskole- som skolbrist. Ett bekymmer som med tiden uppkommit i fler nybyggda områden, noterar Björn Cederquist.

– Det är en fråga om politisk vilja. Det handlar om att våga ta en risk att bygga en skola som inte blir fylld från starten. Dessutom är det ju bostäder som ger kommunen intäkter.

Trenden gick igen på annat håll. Systembolaget, matbutiker och vårdcentralen. Alla ville vänta till området vuxit till sig. Björn Cederquist beskriver processen som en helt marknadsanpassad stad.

– Förr la man ett centrum som kommunen hade kontroll över. Man bestämde att här ska Systembolaget ligga, här finns vårdcentral och apotek. Så gjorde man inte nu. I stället väntade alla på marknaden.

Redan 1991 presenterade Jan Inghe-Hagström en akvarell. Den föreställde översiktsplanen för området runt Hammarby sjö. Här kunde man bygga en stad vid vattnet, visade han politikerna. ”Ett nytt attraktivt innerstadsområde”, sa han. Många blev förvånade av utformningen. Planarkitekten som låg bakom trafikseparerade områden som Minneberg och Södra station pratade plötsligt om rationella rutnät med gator och torg.

Med draghjälp av Stockholms OS-planer blev visionen verklighet.

Något OS blev det ju aldrig, men det blev ett Hammarby sjöstad.

Många har under åren blivit förtjusta i kombinationen av butiker, bryggor och vass. Arkitekturkritiker kallade skapelsen för ”det bästa som har byggts i Sverige sedan andra världskriget”, lanserade området som ”en kronjuvel” och liknade ett besök vid ”en solsemester i Spanien”. Andra ansåg att området blivit arkitekturens H&M eller Ikea, då så gott som allt nybyggt i Sverige kommit att inspireras av de kajliggande nyfunkishusen med öppen planlösning.

Jan Inghe-Hagström var nöjd med sitt verk, som han bevakade från sin bostad i Norra Hammarbyhamnen, fram till sin död 2005.

– Särskild nöjd var han med husen i Sickla udde och Sickla kaj. Han var mer bekymrad över att det fanns få stora lägenheter, så man kunde bo kvar när barnen blev tonåringar. I stället blev lägenheterna 40-120 kvadrat. De var lättast att få ut på marknaden.

”Glest med kunder”
Men att Sjöstaden skulle bli en ”stad” var inte självklart. I en intervju i tidningen Kritik från 1991 liknade Inghe-Hagström det ännu ej påbörjade Hammarby sjöstad med Röda bergen i Vasastan.

Men ett shoppingstråk blev det ändå.

– I planen finns plats för mycket butiker utmed huvudgatans bottenvåning, det är en romantisk idé om vad som skapar en levande innerstad, men det är för glest med kunder. Samtidigt ville man inte heller ha någon genomströmning av folk. Trafiken har ju dragits runt området, så få utomstående har vägarna förbi. Det var något som våra rådgivare från handeln påpekade direkt, men så blev det ändå, säger Björn Cederquist.

Saknar stadsliv
Just detta, stad utan stadsliv, har förre sjöstadsbon André Johansson skrivit om i blogginlägg och tidningsartiklar. ”När klockan är nio släcker Sjöstaden ner”, skriver han om ett område som han kallar för ett småsömningt semisuburbia. Dessutom anser han att den verkliga gågatan finns i Sickla.

Kanske är det också därför som fastighetsbolaget Oscar Properties härom året lanserade ett av sina nybyggen med parollen: ”Tänk på Sjöstaden – tänk nu tvärtom”.

– Det ska bli tuffare. Inte romantiskt som här i de tidigare delarna. Det är glas och svart, alldeles rakt, säger Björn Cederquist lite hånfullt.

Han föredrar själv området han kallar för ”Gamla stan”, alltså de första husen vid Sickla udde och Sickla sluss. De som till en början var svårsålda och mögelhärjade, men som nu ökat sitt värde med fyra gånger pengarna.

– Det är småskaligt och romantiskt. En ö med skärgårdskaraktär. Det nya är väl tänkt att tilltala superyuppisar.

Allt tätare
Den som kan sin Sjöstadsgeografi märker hur området blir tätare ju längre ut man kommer. Drivande i den processen var dåvarande stadsbyggnadsborgarrådet Mikael Söderlund, M, som gav tjänstemännen bakläxa och krävde en tätare och mer ”stadsmässig” bebyggelse. I kombination med högre mark- och byggpriser har detta fortsatt.

– I Henriksdalshamnen kan folk hålla sina grannar i händerna när de går ut på sina balkonger. Man har byggt exakt så att brandbestämmelserna uppfylls.

En hel del annat förändrades också jämfört med den ursprungliga planen. Tvärbanan skulle egentligen ha gått till Slussen, Danvikslösen räknade man kallt med, och så skulle man bygga en gångbro från Luma till Södermalm.

– Sjöstaden är bara klar till 75 procent, hävdar Björn Cederquist.