Planerna för det nya området drogs upp i en matsal på Sveavägen. Runt bordet satt HSB-pampar, byggexperter, arkitektkontorets grundare – och så debutanten, den 23-årige arkitekten Ulf Gillberg.

Det var han som skulle konstruera de 2 600 bostäderna i Skarpnäs (sedermera Orminge). Då hade han ännu inte byggt ett hus.

– Det var mitt första jobb. Det var bara att ta för sig, det var en sådan tid, säger han.

Tror du att din ålder kan ha påverkat resultatet?
– Ja, jag visste ju inte hur det skulle vara, att man ”skulle” bygga sex till åtta våningar i långa längor. Det är en fördel med unga människor. De är inte avtrubbade.

Socialdemokratiska Boo kommun hade drömmar om tunnelbanan. Man krävde en hårt exploaterad stadsdel med punkthus. Invånarantalet skulle fördubblas. Arkitekterna höll emot, ansåg att områdets verkliga kvalitet låg i platsen.

– Vi hade sett effekterna av de höga husen, och började ifrågasätta dem. Dessutom fanns ju inget annat än natur här ute. Det fanns inte förutsättningarna för en stad med butiker och restauranger längs livliga gator, säger Ulf Gillberg.

Fick igenom sin vilja
Och han fick sin vilja igenom: låga hus överallt, så när som på några punkthus i områdets utkant.

Nära 50 år har passerat. Det är en regnig dag i Orminge. Ulf Gillberg lyfter på paraplyet och tittar nyfiket på kuberna, som släppts ner bland kullar och tallar. Detta är området han är mest stolt över.

– Man ska gå här i dåligt väder. Allt ser bra ut i sol.

Förutom storleken på husen är själva kulören – det betonggråa – det som främst väcker uppseende. Praktiska orsaker låg bakom. Man gjöt fasaden med insidan nedåt i formen. Den släta ytan blev innervägg, som kunde tapetseras.

Den raspiga ytan blev fasad. Man försökte förändra den gråa nyansen, men det gick inte.

– Få personer gillar rå betong. Men det fanns då en vilja att jobba med enkla volymer.

Gillar du själv rå betong?
– Ja, rätt använd. Men det hade varit bättre med en annan typ av sten, så att det blivit ljusare.

Ursprungsplanen innehöll platta tak, men det blev för dyrt. Taken gjordes i stället av krökta plåtar, som fått husen att likna tågvagnar.

– Jag ville inte ha sadeltak. Det hade sett ut som förvuxna stugor i betong.

Hade du gjort Västra Orminge annorlunda i dag?
– Ja, det är klart. Men det var en annan tid. Jag kan inte påstå att det hade blivit bättre i dag, men annorlunda. Då brydde man sig inte om den yttre designen. Det var viktigare hur husen var placerade och fungerade. Vi hade heller inte med sociologer i processen, som visste hur människor och ting hängde ihop. Den kunskapen fick vi söka själva.

Tyckare splittrade
Den brutala stilen har splittrat tyckarna från starten. ”Den första demokratiska nybebyggelsen”, skrev Expressen. ”Finns det ingen gräns för hur fult man får bygga?” skrev Aftonbladet. Samtidigt fick husen pris som Nackas bästa moderna byggnadsverk 2001, efter många röster från de boende.

Just Ormingeborna har bidragit till att göra området unikt, hävdar Ulf Gillberg.

– Det var mycket 68:or på vänsterkanten, unga, intellektuella som sökte sig hit. Vi hade fixat samlingslokaler, och de blev väldigt viktiga. De fick själva bestämma hur de ville ha det på gården, och så fanns en aktiv Folkets hus-förening.

Fler exempel finns på de boendes inflytande. Det fanns bara en bärande pelare i lägenheterna, så invånarna själva kunde ändra planlösningen.

Även den yttre miljön skapades med hjälp av invånarna. De ligger bakom att lägenheterna på bottenplan har balkong, och inte uteplats.

– Jag ville öppna upp, och stod här ute med byggarna och diskuterade det. Men då kom boende förbi och sa att folk skulle komma med stora schäfrar och anfalla barnen. Ytterligare en förklarade att vi inte fick ”privatisera kollektivets mark”. Det var en sådan tid.

Invånarna ratade också ett parkförslag från den i dag internationellt erkände landskapsarkitekten Per Friberg.

– De aktiva människorna ville hellre ha en fritidsgård och en plaskdamm. Så blev det.

Skenet bedrar
Vi tar oss till Östra Orminge, som byggdes ett decennium senare, också det under Ulf Gillbergs ledning. Radhus-området framstår som sin västra grannes raka motsats. Skenet bedrar. Produktionen var likartat industriell och väggarna gjordes i betong.
Därefter lade man på en träpanel, som maskerade alltsammans.

Tror du att de som bor här känner till det?
– De borde i alla fall ha märkt det när de försökt slå in en spik.

Området skulle egentligen rymma femvåningshus, men så blev kommunen borgerligt styrd. Politikerna ville ha marknära bostäder, utan störande bilar.

– Det blev en reaktion på det fyrkantiga och enhetliga. En längtan att få krångla till det, berättar Ulf Gillberg och ser sig omkring:

– Kanske blev det lite too much! Det känns lite stökigt. Samtidigt, visst är det älskliga bostadsmiljöer?

Jörgen Löwenfeldt


Ulf Gillberg om …
… nästa miljonprogram
– Vi står inför ett nytt miljonprogram. Det räcker inte med förtätningsprojekt. Då måste man öppna upp stora områden någonstans. Och jag hoppas att man tar lärdom av tidigare satsningar.

… dagens segregerade bostadsbyggande
– Det svenska folkhemmet finns inte längre. I dag finns rika och fattiga. Det tycks ha blivit tillåtet att bygga hur dåligt som helst bara för att det är hyresrätter. Det byggs många dysfunktionella lägenheter, och nog känns det som att man gett upp en del.

… sitt eget boende
– Jag bor så bra man kan bo, på Strandvägen, högst upp vid Djurgårdsbron. Jag är nog en typisk innerstadsbo. Jag skulle ha svårt för att sitta i bilköer på vägen till jobbet. Men det hindrar mig inte att försöka att förstå hur det är att bo så här, som i Östra Orminge. Hur det är att sitta på trappan med en kaffe i solen och snacka med grannen.

… miljonprogrammets modeller
– Modellerna över områdena var fruktansvärt vackra. Man hängde gärna upp dem på väggen som tavlor. Man hade ett fågelperspektiv på miljön. För detaljerna hade man tecknare som målade vackra perspektiv, barn som lekte, djupt urringade kvinnor, alltid blommande grenar. Fast dagens datoranimerare är inte sämre på att fuska.