I en öppning på Fisksätra torg står en torr och knotig ek. Den har funnits länge på just den plätten, först på en äng, sedan i utkanten av en motocrossbana.
Och sedan fyrtio år tillbaka omgiven av betong.

– Den eken står här som ett minnesmärke. Den har överlevt med vissa svårigheter, säger Kjell Rosenborg, mannen som skonade trädet.

– Grönskan berikar Fisksätra, både den bevarade naturen på gröngårdarna och vid planteringarna. När knopparna slår ut blir det som en grön oas. Herregud vad mjukt det blir. Det försonar mycket av det stela och storskaliga.

Tre arkitekter planerade Fisksätra. Kjell Rosenborg är den ende kvarvarande.
De andra två hette Ulf Snellman och Tore Forsman, och utgjorde den duo som 1961 vann Nackas arkitekttävling för marken på den kuperade norrsluttningen nedanför tågspåret.

Uppdraget var att med en tajt budget pressa in 9 000 personer på en kvadratkilometer. Kjell Rosenborg klev in i handlingarna först i slutet av 60-talet, då med en stadsplan i handen, och ett uppdrag att förverkliga ritningarna.

– Jag skulle göra det här lite mänskligt, säger han. Jag skulle översätta den storskaliga planen till en trivsam boendemiljö.

Inspiration från Venedig
Mottot var redan satt: Det går att gå, och baserades på en trafiklösning som hade liknats vid Venedigs. Garage placerades i ett våningsplan under hela området, och utgjorde den första totala trafiksepareringen i landet. Bilarna skulle maka på sig.

– Det finns inget Venedig i det här. Snellman hade en romantisk idé om det, men jag tycker att Fisksätra klarade sig på sina egna premisser. Man kan röra sig genom hela området utan att passera en väg, och slippa buller och avgaser. Det var då unikt och nytänkande.

Samtidigt var det just bilarna som utgjorde kärnan i bygget. Bredden mellan husen – 25 meter – hade sin grund i garagens utformning. Då kunde man maximera antalet parkeringsplatser. Samtidigt som naturmarken ovanför sparades.

– Det var otroligt planerat för bilar. Kurvan pekade mot himlen, det gällde att ligga före. Bilarna kunde bli hur många som helst. Därför anpassades de yttre parkeringarna för att kunna bygga på med flera däck.

Kjell Rosenborg har vandrat längs Ålgatan, Braxengatan och Sikgatan flera gånger på senare år, och föreläst för boende om hur orten blev till. Han tycker att mycket blev lyckat. En sådan sak är just trafiksepareringen.

– Det tycker jag fortfarande är en bra idé. Se så lugnt det är. Inte en bil. Barnen kan springa fritt.

Men annat är han mindre nöjd med. Han tar fram stadsplanen igen, den han fick i sin hand för fyra decennier sedan. Den var rationell, med sina lamell- och loftgångshus. Ibland för rationell.

– Som komposition är planen vacker, med tydliga axlar, säger han och drar upp linjer på ritningen med handen. Men formen är stel. Det var tidsandan, man byggde jättegator. Jag skulle gärna se små förskjutningar i husen istället. Att man saxade lite. Men kravet på rationalitet gick inte att rubba.

Ramarna för det nya samhället sattes upp av kommunen, vars bostadsbolag marknadsförde Fisksätra som ”Skärgårdsstaden”.

– De hade ett område, här skulle det byggas, och så anordnades tävlingen. Det fanns en yta nere vid vattnet också, men det räckte inte för att få in alla bostäder. Man fick till exempel dra om järnvägen för att rymma en bollplan. Därför är närvaron av vattnet, trots läget, inte stark här. Det är ett problem, men inget jag kunde påverka.

Pressade ner höjden
Och det fanns strikta regler, som sa att inget fönster får stå närmare en bil än 15 meter. Därför har husen utmed Fisksätravägen inga fönster i gavlarna, vilket skulle borga för en vacker vy, och åstadkomma en mindre sluten upplevelse.
Samtidigt ser han inte området som tidstypiskt för miljonprogramsåren. Tvärtom.

– Det här byggdes när entreprenörerna var som mest brutala. De ville ha åtta våningar. Det var ett helvete att försöka få in mjuka argument, men vi försökte hålla emot. Att bygga i en mänsklig skala. I tävlingen var husen fyra-fem våningar. Det blev fem-sex.

– Om ni visste hur hårt det var. Det krävdes att allt var oerhört rationellt och billigt. Fisksätra hade sämst förutsättningar. Det här var en protest mot miljonprogrammet. Vi skulle få in 9 000 personer här, men vi ville göra det på ett annat sätt. Vi höll nere skalan till varje pris. Det var väldigt estetiskt medvetet.

Nobbade Höganästegel
På Ålgatan 18 finns ett exempel. Huset är sex våningar högt, men känns inte särskilt skräckinjagande, snarare tvärtom. På marken träd och lekplats. I gatuplan finns en träbalkong av radhussnitt. Lite högre upp varvas olika skikt med ömsom plåt, ömsom mangantegel (fastän arkitekterna föredrog Höganästegel).

– Blicken ska hålla sig här nere, här ville vi koncentrera allt intressant. Våningarna ovanför skulle bara försvinna.

Exemplet är ett i mängden i försöken att mjuka upp närmiljön. Färgsättningen, jordfärger i rött och ockra, var ett annat.

– Svårigheten är inte att göra bra saker, utan att få göra bra saker.

I ursprungsplanen fanns en hel del som aldrig förverkligades. Så som ett stort Fisksätra centrum, som skulle bli det kommersiella navet i Saltsjöbadenområdet.

– Då kom Tippen, mitt i projektet. Förutsättningarna raserades. Våra planer sjönk ihop. Tänk om vi hade fått göra det!

En annan ej genomförd plan är att bygga ett till etage ovanpå biblioteket, med samlingslokaler och en ljusgård. Allt är ordnat för det. Rör är dragna. Marken är gratis.

– Bästa tomten i området.

Och så borde det finnas kaféer och andra lokaler längs med Fisksätra allé, tycker han. Liksom att man borde öppna upp området ut mot de omgivande gatorna, och göra entrén för gående besökare mer inbjudande.

De senaste åren har synen på miljonprogrammet sakta börjat omprövas. Det gäller inte minst för Fisksätra, där den genomsnittliga kötiden för en förmedlad hyresrätt i fjol var sex år. Den som ställer sig i kö i dag kan få räkna med en bra mycket längre väntan.

Allt populärare
Samtidigt håller ryktet, som länge var skamfilat, på att förändras. Inte minst tack vare de boendes eget engagemang.

– Det blir bättre och bättre. Självkänslan har förbättrats. Jag har märkt av den skillnaden.

Han vankar vidare, tittar nöjt på platsen han själv skapade.

– Det är väldigt positivt. Vi jobbade så mycket med allting. Tänkte så mycket, jobbade så envist. När det byggdes var entreprenörerna som hårdast. Att det ändå blev så här är en prestation.