I en södersluttning mot Svindersviken finns trettio märkvärdiga radhus.
När de byggdes 1928 var de unika. De låg placerade som sockerbitar i backen, hade knappt någon utsmyckning, så när som på de gröna fönsterkarmarna.
Och här skulle fabriksarbetarna bo.

Då 32-årige arkitekten Olof ”Thun-Olle” Thunström hade året innan besökt Weißenhofsiedlung i Stuttgart. Ett område med arbetarbostäder i den nya strama stilen. Thunström blev tagen – så här skulle även KF:s anställda på Kvarnholmen leva, istället för att hetsa till pendelbåten vid arbetsdagens slut.

Standarden var banbrytande även på insidan. Alla hade badkar och toalett.

– Jag vågar påstå att det är det första utpräglade funkis­området i landet, säger svärsonen Claes Tottie, som också varit arkitekt vid KF:s arkitektkontor.
Han vankar bland husen, som varit hyresrätter sedan byggåret, och konstaterar att de inte är sig riktigt lika. Vitt har blivit beigt.

– De har tappat karaktär. Jag vet inte varför de gjort det så murrigt.

På Kvarnholmen blev det dock mest tjänstemän som hade råd att bo i radhusen. Två flerfamiljshus byggdes bakom, och där matchade hyrorna bättre en arbetarlön.

Funktion före form
Funktionalismen, funkisen, kom att få sitt svenska startskott med Stockholmsutställningen 1930. Nu ville man låta funktion gå före form. Själva utseendet skulle automatiskt framträda, när väl funktionen fått sitt.

Att det var just Thunström som blev epokgörande hänger ihop med arbetsplatsen. Kooperationen plockade talanger direkt från arkitektutbildningen. Många var medlemmar i vänsterrörelsen Clarté. De längtade efter något nytt, och skulle komma att bygga det moderna Sverige, med rådhus, teatrar, skolor, restauranger – och affärer.

– Det var mycket ideologi. Ofta byggdes Konsumbutikerna direkt när orten kom till, fastän man visste att de i början skulle gå med förlust, säger Claes Tottie.

Han kom in i bilden som praktikant 1948, och sedan anställd 1951. Vägen gick via Olof Thunströms dotter Ulla, som han var tillsammans med. Det blev således naturligt att börja på svärfaderns kontor. Och med tiden blev han Thun-Olles högra hand.

Påläggskalven har också kommit att sätta sin prägel på Kvarnholmen. Och inte bara med radhusförlängningar och silobyggen. På öns norra sida, intill tegelpalats och skrikande byggkranar, finns den ”liggande skyskrapa” som kallas för Munspelet, från 1966. Länge tjänade byggnaden som KF-bolaget Kvarnen Tre kronors huvudkontor.
Detta monument över den framgångsrika spannmålsproduktionen ritade Claes Tottie ihop med svärfadern, som då hade fått strup­cancer.

– Vi satt på Gyldene freden och ritade på det. Sedan dröjde det flera år innan bygget kom igång, och då hade Thun-Olle gått bort.

Egentligen är det tänkt att se ut som en mås som breder ut sina vingar. Men sedan 70-talet är huset tillbyggt med ett undre glasparti.

– Jag tror aldrig jag har varit så arg som när man byggde det. Ingen frågade mig.

Monorail till Slussen
Först 1992 upphörde Kooperativa Förbundets tillverkning på ön.
Då förfogade man över en samling fabriker och mark i ett attraktivt läge. Claes Tottie föreslog i en djärv plan att man skulle bygga bostäder, en bro till centrala Nacka, en monorail mellan Forum och Slussen, ett Nobelmuseum och ett Nacka universitet. Så blev det som bekant inte.

Men en bro ska det bli (den är självklar, enligt Tottie), liksom 2 500 nya bostäder och lika många arbetsplatser. Ön befolkas på nytt, men den här gången har KF ingen roll i utvecklingen. De sålde sitt innehav i fjol.

Vi vandrar längs kajkanten mot Stockholms inlopp. Några arbetarbostäder uppförs inte längre här på ön. I stället vill byggherrarna få köparna att punga ut med 80 000 kronor per kvadratmeter golv (den dyraste bostaden kostar tjugo miljoner kronor). Vad gäller utformningen är den fortsatt stram. Men istället för vitt föredras svart.

– Här var det mörkt. Nästan att det känns lite tyskt, säger Claes Tottie, för att i nästa mening berömma nybyggarnas syn på de gamla husen.

Många av industribyggnaderna kommer att stå kvar. Radhusen och lamellhusen på den södra sidan rör man inte heller. Och så har man planer för ”Munspelet”. Claes Tottie får syn på en grafik över hur byggnaden är tänkt att förändras. Glaspartiet – som en gång i tiden förargade honom så mycket – ska bort.

– Vad roligt! utbrister han.