FAMILJENYTTSe fler Dagens namn: Urban

Kontakta NVP Tipsa NVP Om NVP Lördag
25 maj 2019

Bakom Anders Fredblad en kattuggla på rehab. Ugglan är ännu inte redo att frisläppas, men att den börjar bli folkskygg är ett bra tecken.

”Det är nu djurungarna
börjar att trilla in”

Ingarö 10:02 | 29 april 2019

En uppblåst igelkott, en lärkfalk med två vingbrott och en illa medfaren kattuggla från Bromma. I april förra året öppnade Grönskans viltrehabilitering på Ingarö. Ett år och 900 patienter senare laddar djurvårdaren Anders Fredblad för en ny högsäsong.

NVP har tidigare berättat om Anders Fredblad, som ger skadade djur en and-ra chans på sin viltrehabilitering ute på Ingarö. När vi gör ett återbesök på Grönskan står skalet av ytterligare en 20 meter lång flygvoljär snart färdigbyggt. Där ska fåglar som återhämtar sig efter en skada börja flygträna igen. I en annan del ska ekorrar hålla hus.

Under Grönskans första år har Anders Fredblad tagit emot 900 patienter av olika slag. Det är allt från skadade fågelungar som brännskadats under stekheta plåttak och som i desperation hoppat från hög höjd, till igelkottar som farit illa av hundbett och kattugglor som fastnat i skorstenar.

När Anders Fredblad, som är utbildad djurvårdare, tar emot på sin djurklinik berättar han att en av de häftigaste sakerna han tar med sig från första året, är att han själv utvecklats så mycket.
– Jag har fått så mycket mer kunskap. Jag lär mig så oerhört mycket av allt det praktiska, den erfarenheten gör så mycket. När det kommer in frågetecken så vägrar jag att släppa dem tills jag rätat ut dem.

Den tre veckor unga ekorrungen som hittats övergiven har precis öppnat ögonen och nappas med mjölk var tredje timme. 

Värt att poängtera är att Anders Fredblad driver viltrehabiliteringen ideellt. Utan bidrag från stiftelser och privatpersoner som vill bidra genom att donera pengar hade inte verksamheten gått runt. 

– När jag släpper ut djuren brukar jag lägga upp bild och text på min Facebooksida, och då swishar folk. Det har bekostat foder, mediciner, burar och redskap. Flygvoljärerna har bekostats av stiftelsen MCC (Marie-Claire Cronstedts stiftelse). Det går faktiskt runt tack vare alla djurvänner, säger han.

Nu börjar högsäsongen
Men det är också en heltidssyssla Anders Fredblad har. För att mäkta med dagarna har han bestämt sig för att ”bomma” telefonen sent på kvällen, annars ringer det på nätterna också.
– Jag kliver upp tidigt, och när jag drar i gång telefonen står den och tutar en minut. Sedan får jag beta av samtalen. Det kan handla om rävar som fastnat i en bergskreva, en påkörd bäver på Skurubron eller kattbitna fågelungar. 80 procent av fallen kan jag lösa bara genom att instruera eller informera i telefon.

Anders Fredblad står inför ytterligare en högsäsong. Under NVP:s besök i mitten av april har han hand om tre ekorrar som nappas regelbundet, en stadsduva som snart är redo att släppas (”men behöver dra upp hullet lite så den blir rund och go”) och en kattuggla.
– Men det är nu djurungarna kommer att trilla in. Därför är det så bra med ytterligare en flygvoljär, en kattuggla och duva kan inte flygträna samtidigt. Snart har jag också möjlighet att utöka mitt tillstånd för de största rovfåglarna, som havsörn, säger han.

På Grönskans viltrehabiliterings Facebooksida kan man följa djurens kamp för att ta sig tillbaka ut i det fria, ofta med lyckliga slut (se faktaruta). I samband med att Anders Fredblad postar inlägg informerar han också om djuren.

Finns på sociala medier
– Jag vill att min Facebook ska vara positiv, men samtidigt kan jag få in ungar som plockats upp ur sin rätta miljö. Då är det bra att informera folk att harungar ofta sitter ensamma, för att mammorna helt enkelt placerar ut dem på olika ställen i syfte att undvika att rovdjuren tar alla samtidigt. De matas sedan i skymningen. Eller att fågelungar ofta håller till och blir matade av föräldrarna på marken. Många plockar tyvärr upp vilda djur i onödan och ibland gör det mer skada än nytta. Det bästa är att kontakta en viltrehabiliterare för råd. 

En annan aspekt av att vara viltrehabiliterare är att allt fler djur börjar känna sig hemma i närheten av trädgården.
– Jag har ju frisläppt så många djur här runt omkring, nu har jag sett att flera ringduvor som flugit söder-ut, kanske till Skåne eller ännu längre ner, har kommit tillbaka hit. Jag känner igen dem på deras beteende och på mina streck som jag markerat på deras bröst. Det är roligt.

900 patienter under ett år — här är några solskenshistorier

Den uppblåsta igelkotten.  En igelkott uppblåst som en fotboll kom in till Grönskan, med skadade bihålor vilket gjorde att luft läckte in under huden. På Evidensia Djurklinik i Roslagstull tömdes den på två liter luft. På Grönskan rehabiliterades den sedan i sex veckor innan den var mogen att klara sig själv.

Lärkfalken med vingbrott.  Två månader tog det för en lärkfalk att återhämta sig efter en trafikolycka, med två vingbrott som följd. Anders Fredblad berättar att det kom glädjetårar när den nyläkta lärkfalken frisläpptes.

Kattugglan i skorstenen. I en skorsten i Bromma satt en kattuggla i tre veckor förra sommaren. Upphittaren tog med sig ugglan till Grönskan där den fick vätskeersättning och tvättades ren från all sot. Den undernärda kattugglan återhämtade sig och kom efter en tid upp i en bra matchvikt på 448 gram, efter bland annat rostbiffkost. Kattugglan kunde sedan frisläppas.

Kråkan från Årsta. Kråkan kördes in från Årsta till Ingarö där man konstaterade kraftig hjärnskakning, för att den flugit in i något. På Grönskan fick den kontinuerligt smärtstillande och flög högt över taken när den frisläpptes efter bara fem dagar.