Nacka Publicerad 10:00, 17 november 2020

• Ingemar Lundin 1979–2020

”God morgon, kamrater!” Rösten ljöd genom Villa Pauli. Alla hörde när en Ingemar Lundin på gott humör äntrade NVP-huset på Värmdövägen.

Ingen kunde som Ingemar komma in i ett rum och som i ett trollslag förändra stämningen till det bättre.
Det var Ingemar som med nyfikna frågor, humor och värme fick nervösa praktikanter att direkt känna sig hemma på redaktionen.

Det var Ingemar som på fredagseftermiddagarna bröt av den enahanda korrläsningen med en lång anekdot om, säg, någon han träffade på under en resa i Albanien. Denna anekdot avbröt han sedan själv ett antal gånger med att gapskratta — men, märk väl, det var aldrig något självgott skrockande, bara ett bubblande fniss för att historien han skulle berätta var så rolig.
Och det var Ingemar som spelade sina kollegor otaliga spratt genom att sätta upp post-it-lappar med märkliga uppmaningar och skriva under med någon annans namn.

Det var även Ingemar som skrev de bästa reportagen, de mest personliga krönikorna (oftast framvärkta under stor ruelse, även om det inte märktes på slutresultatet) och de klurigaste notiserna, kryddade med ord som ”vederbörande” och ”emellertid”.
Det var han som glatt kastade sig ut i Nacka och Värmdö för att pröva på det han skrev om: Ansiktsbehandling, personal shopping, utegym, Värmdöleden, ö-luffning …

”Varför skulle just jag bli så genial?”, kunde han utbrista, helt apropå ingenting. Halvt på allvar, halvt på skämt. Det var inte ovanligt att han använde liknande formuleringar om sina kollegor: ”Du som är så briljant …”

Han skrev gärna och mycket om sport, och tog välförtjänt hem priset för bästa reportage på Gratistidningarnas gala för texten ”Stockholms sämsta lag”, där ett rafflande minut-för-minut-referat av ett bottenmöte i division 7 ingick.
Sportintresset odlade han även privat; han spelade Korpen-innebandy och var en inbiten IFK Göteborgsupporter. Gud nåde den som ställde hans blåvita kaffemugg i diskmaskinen — den skötte han om själv!

Kulturintresset var lika stort. Ingemar såg mycket film, som han sedan återberättade i detalj. Han läste även många böcker, inte sällan biografier om diverse gubbar, vilket han ofta raljerade över.

I mer än 15 år förgyllde han spalterna här på NVP med sina välformulerade texter. Han förgyllde också vardagen på arbetsplatsen. Han ställde många intresserade frågor och fick alla att känna sig sedda.
Ibland var han borta något år för att jobba på andra redaktioner, bland annat på Aftonbladet. Ibland for han iväg på långresor till ställen vi andra knappt hört talas om.

Men den här gången kommer han inte tillbaka. Den ”enkla arbetargrabben”, som han kallade sig, gick bort i början av november efter en tids sjukdom.

Ingemar sörjs närmast av sin fru Rebecca och sina föräldrar Erik och Barbro, men vi är många som saknar honom.

Heja blåvitt!

  • Kollegorna på NVP