Nacka Publicerad 08:02, 24 juli 2019

Först pajade ryggen. Sedan benet. Han har diskbråck i nacken, axeln värker, båda ögonen är opererade för gråstarr och han har förlorat känseln i tårna. Somliga skulle säkert säga att han sedan länge också förlorat sin värdighet, men Robert ”Robinson-Robban” Andersson är van att kämpa ur underläge och skäms inte för sina ungdomssynder.

Han flyttade till Kvarnholmen för måsarnas skull, för vågornas kluckanden och båtarnas puttranden, för närheten till naturen och vattnet. Inte konstigt att Robert ”Robinson-Robban” Andersson därför ser aningen härjad ut när NVP kommer på besök.
För Kvarnholmen är ingen rofylld idyll, utan fortfarande en byggplats.
– De spränger 25 meter från mitt sovrumsfönster. Stora stenblock! Exakt sju på morgonen börjar de. Jag får psykbryt av sånt där. Det är semester, låt mig sova!, säger ”Robban” och lommar ut i köket för att bjuda på kaffe.

”Mina italienska drag”
Intervjun blir snart olik de flesta andra man som journalist erfarit. ”Robban” lever sig med i samtalet. Talar vi om hans karriär som skidåkare ställer han sig på golvet och stakar med armarna, minuten senare hoppar han upp på bordet för att visa ärren efter en benskada, och när vi talar om plågorna som hämmar honom i yrket jämrar han högt för att återge smärtan.
– Det är mina italienska gener. Jag har alltid varit livlig, talar mycket med kroppen.
Är det ett släktdrag?
– Nej, jag kommer från en extremt känslofattig miljö. Den var fattig även på resurser. Jag fick aldrig någonting. Varken uppmuntran eller ekonomiskt stöd. 
– Jag var en skidtalang, förlorade aldrig mot någon jämnårig. Från 15 års ålder fick jag betala min satsning helt själv. Planterade skog på våren. Det finns ingen som planterat så mycket skog för domänverket i Gällivare. Det var på ackord. Man fick betalt per planta.

Enligt ”Robban” var det en annan fallenhet som förstörde skidkarriären.
– Jag har även talang för skador. Vid 14 års ålder började jag få kramper i ryggen. Åkte i flera år runt med känslan av att ha ett ankare släpandes efter mig. Läkarna visste inte var det var, men trodde på compartment syndrome, snittade hinnorna runt ryggmusklerna. 

Efter det tog skadorna fart på allvar.
– Det blev obalans i kroppen. Bröstryggen pajade. Jag var 20 år och topptränad, men klarade inte att stå upp längre perioder. Fick ge upp ett extraknäck som gympalärare, började istället servera på en restaurang, men kunde inte hålla i tallrikarna.

Detta inträffade i slutet av 90-talet. På tv hade ett nytt program gjort succé. Vanliga svenskar tävlade mot varandra på en söderhavsö.
– Vilket äventyr. Jag hade inte rest mycket. Jag var trött på kylan och mörkret, på jantelagen, skitsnacket och avundsjukan i de norrländska skogarna. Och så såg man de där stränderna. Jag bestämde mig för att göra allt för att komma med i ”Robinson”.

Spelade på fördomar
Därmed klev ”Robban”, som han själv säger, in i ”crazykostymen”. Han funderade på vad som skulle väcka castingpersonalens intresse och blev den personen.
– Jag spelade på stockholmares fördomar om norrlänningar. Hembränt och homofobi. Det gick hem! 16 000 sökte till ”Robinson” 1999. Jag blev uttagen. Så jävla skön känsla!

De som följde dokusåpastjärnornas framfart kring millennieskiftet känner resten av historien. ”Robinson-Robban” blev snabbt ett begrepp, inte bara för sina insatser i tv, utan för det leverne som tog vid efter hemkomsten. Kvällstidningarnas läsare kunde ta del av hårresande artiklar om urartade festnätter.
– ”Robinson” sändes på hösten och jag trodde jag skulle vara bortglömd runt nyår, men jag var inte bortglömd förrän i april. Då började barjobben sina. Och det var då som jag bestämde mig för att på allvar skapa rubriker. Dök Expressen upp när jag jobbade som bartender såg jag till att bjuda på galenskap. Jag tycker det var pilsnerhumor, Åsa-Nisse. Visst borde man kanske ha tänkt till en extra gång ibland, men det blev inte så.

”Fick aldrig något gratis”
Nu är de vilda åren förbi. Robert lever samboliv, har två barn och arbetar som spårvagnsförare på tvärbanan. Han har problem med skador. Eftersom han aldrig använde solglasögon under sin tid som skidåkare blev han snöblind så ofta att han utvecklade gråstarr, och en värkande rygg och axel hämmar honom ständigt. Somliga veckor beskriver han som en utdragen kamp fram till kiropraktortiden och helgen.
Hur står du ut?
– Det har med min gamla skidåkarbakgrund att göra. Träningspass i 22 minus på Lapplands inland. Jag fick aldrig något gratis. Livet är en motvind i en uppförsbacke. Det är bara att kämpa på. Sjukskrivningar är inget för mig. Jag vill inte bli liggandes hemma.
Du har varit med i ”Robinson” fyra gånger, vad säger du om de ringer igen?
– Du kan inte vinna ”Robinson” om du inte har tv-produktionen med dig, för de ändrar reglerna allteftersom så att deras favoriter ska vinna. Men om tävlingen avgörs med ett ärligt upplägg, då åker jag ner och plockar hem skiten.

Robert Andersson

Ålder: 45 år
Bor: Bostadsrätt på Kvarnholmen.
Familj: Sambon Simone Brandstedt. Barnen Tiger och Chili från ett tidigare förhållande.
Gör: Spårvagnsförare.

Läser i sommar: ”Svenska Dagbladet varje morgon.”
Bästa besöksmål i Nacka i sommar: ”Nackareservatet. Skön natur där jag rehabar.”
Gör helst i Nacka i sommar: ”Sitter på min balkong och njuter av livet.”
Lägger helst på grillen: ”Tomater med citronpeppar på.”
Årets sommarprojekt: ”Njuta av Sverige när det är som bäst och göra så lite som möjligt.”
Lyssnar på i sommar: ”Barry White på balkongen.”