Våldsbrotten blir färre men hur mår vi?

Krönika Uppdaterad 06:30 29 oktober 2019

"Det är logiskt att vi upplever en större otrygghet när obehagliga incidenter inträffar i vårt närområde. Men det är ologiskt att rädslan ökar när dessa incidenter på de flesta platser minskar", skriver Mathias Gurestam i veckans krönika.

 

I veckans nummer kan du läsa om paret som fick inbrott i sin villa (sidan 10–11) och hur det känns att ha haft inkräktare i sin borg.
Vi berättar också om de goda krafternas insatser mot den ökade otryggheten i Orminge (sidan 4).

Att känna trygghet är grund för såväl avslappning som utveckling, men hur kommer det sig att i en tid då brottsligheten minskar så ökar många människors otrygghet?
Delvis på grund av en allmän medierapportering som alltmer lockas av brott och blåljus, påminner Nacka kommuns säkerhetssamordnare Jan Landström om när jag intervjuar honom.

Jag tror inte det stämmer, men jag tror att han har en poäng. Jag kan inte se att allmänjournalisten inom det massmediala etablissemanget i dag i större utsträckning än för 15 eller 25 eller 50 år sedan, lockas av att skriva om det onda i samhället snarare än om det goda.
Det har alltid och kommer förmodligen alltid att ligga i en nyhetsjournalists dna att sniffa upp det mörka, det upprörande, det farliga och konflikten. De snälla jobben uppskattas mycket mer av läsaren än av majoriteten av journalistens kollegiala elit.

Men i en mer komplex medial tid, då våra nyhetskällor i dag är betydligt fler och har klart suddigare avsändare, så känns det förmodligen som att etablerade mediers vanor också har förändrats.
Våldsbrotten blir som sagt färre, skjutningarna minskar och det är trots fruktansvärda exempel extremt ovanligt att som civil oskyldig hamna i  gängens skottlinjer. Även terrorbrotten minskar och på många platser i vår del av världen har vi kanske aldrig varit säkrare.

Problemet är att även om vi bor på dessa platser, så befinner vi oss någon annanstans.
Vi rör oss så pass stor del av vår tid i våra för oss alla skräddarsytt anpassade korridorer i sociala medier, och i många av dessa är det inte särskilt tryggt. Där kan vi matas av så mycket hot och så mycket elände att det är självklart att vi går ner i försvar och känner rädsla på gränsen till depression.

Det är logiskt att vi upplever en större otrygghet när obehagliga incidenter inträffar i vårt närområde. Men det är ologiskt att rädslan ökar när dessa incidenter på de flesta platser minskar.
Jag hatar min smarta telefon betydligt mer än jag hatar min snusdosa, trots att jag är lika beroende av båda. Mitt mål är att någon gång fimpa sociala medier, se mig omkring och känna in att mitt närområde är relativt extremt tryggt att bo i, för mitt eget välmåendes skull.