Ur balans —
då väcks vreden

Krönika Uppdaterad 07:00 06 augusti 2019

En notis i veckans tidning berättar om en cyklist som ska ha blivit så förbannad på en annan cyklist att situationen urartat i misshandel.

Man kan förfasas samt, tyvärr, känna igen sig.

Ett ”kärt” minne är exempelvis när jag för ett par år sedan — på grund av vägarbete — tvingades cykla på fel sida mot jobbet i Nacka, och således mötte en oändlig ström cyklister på väg mot sina jobb i city. Min färd i fel fil varade inte mer än en halvminut, men jag kan inte påminna mig att jag erhållit fler ärekränkande tillmälen, förklenande omdömen och hyttande nävar under en så koncentrerad tidsrymd tidigare i mitt liv, och då har jag ändå varit fotbollssupporter sedan 90-talet, samt en gång jagats ut ur ett tempel i Chennai eftersom jag icke var hindu.

Men det är inte där som igenkänningsfaktorn främst ligger för mig, utan jag tänker på situationer när mitt eget topplock flyger, och varför.

Det värsta med att bli heligt förbannad är att det avslöjar mycket om ett känsloliv i obalans. När jag får sova, träna, äta, läsa samt erhålla stora doser egentid kan inget rubba mig. Jag vandrar som en lycksalig nyfrälst genom tillvaron med ett milt leende, rappa ordvitsar och omtanke att erbjuda alla och envar.

När jag däremot känner mig jäktad, sover illa, äter dåligt och anser mitt liv sakna kurs och mening — då börjar genast disharmonier gro och efter ett tag oroväckande spränga i bröstet, redo att när som helst krevera i rykande utbrott. Helst skulle jag då frikostigt dela ut enkelbiljetter till Gulag-arkipelagen till alla enerverande människor och jag är beredd att med invektiv och nävar lösa varje konflikt — om än bara i tanken.

Somliga miljöer är under dessa premisser särskilt vådliga att vistas i, eftersom de lätt stimulerar vrede. Trafiken är en, en annan är tvättstugan. Jag minns en gång när jag fann min bokade tvättmaskin upptagen. Jag blev genast rasande. Det var då ett j*vla sätt! Detta ämnade jag heller inte finna mig i, varför jag bestämde mig för att invänta missdådaren. Det krävs beslutsamhet för att vidmakthålla flammande ursinne i de 45 minuter det tog innan tvättiden var över och uslingen uppenbarade sig. Men till slut dök han upp, och liksom ryckte till av det glödande hat som jag föreställer mig lyste ur mina ögon i det mörka rummet.

Jag läxade upp honom efter noter. Jag mästrade om moral och anständighet. Han darrade. Vi gick till bokningstavlan där jag mycket upprört pekade på min cylinder som klart och tydligt markerade att denna tid detta datum var reserverad, och jag bad honom förklara hur själviska människor som han fungerade.

”I morgon”, pep mannen.

”Vadå!”, röt jag.

”Din tid är bokad i morgon.”

Om det var min vän från tvättstugan som var avsändare vet jag inte, men jag noterade att det vid nästa föreningsstämma inkom en motion om att digitalisera bokningssystemet, samt införa blippar som gjorde att enbart de som verkligen hade bokade tider kunde komma in i tvättstugan.