"Tidningen som ger en inblick i ö-livet"

Runmarö tidning. FOTO: HANNA BÄCKMAN
Krönika Publicerad 10:00, 13 januari 2021

• Runmarö tidning är en kontrast till den ofta så hetsiga tonen i lokala grupper på Facebook, skriver NVP:s Hanna Bäckman

Det finns en tidning i Värmdö som kanske inte så många känner till. I praktiken ett slags konkurrent till oss på NVP, men jag vill ändå lyfta fram den, för det förtjänar den. 
Runmarö tidning heter den, och den ges ut av öns hembygdsförening. 

Ända sedan jag för tio år sedan besökte Runmarö för ett reportage om den livaktiga amatörteatergruppen Runmaröspelen har jag fått tidningen skickad till mig. Och jag brukar alltid kolla igenom den, med behållning. För även om alla ämnen inte är inom min intressesfär — senaste numret berör bland annat älgjakt, bredband och skogsröjning — så finns det alltid några välskrivna texter att läsa. Ofta handlar de om forna tiders öbor, eller om olika kulturprojekt på ön. Att ett par av skribenterna tidigare har jobbat på Dagens Nyheter gör sitt till. Ove Sävermans kåseri om en snusdosa på vift var till exempel inte dum.

Men framför allt gillar jag den stämning som tidningen förmedlar, som en kontrast till den ofta så hetsiga tonen i lokala grupper på Facebook. Att läsa Runmarö tidning är som att kika in i en helt annan tillvaro än min egen. En tillvaro där man lever med havet som granne och där fenomen som bygemenskap är centrala, eftersom antalet fastboende bara uppgår till några hundra och man måste sam-arbeta för att komma någonvart.

Just detta — det nödvändiga i att hjälpa varandra — var något som jag även fascinerades av när jag för ett par år sedan skrev en artikelserie om fastboende på Värmdös skärgårdsöar. Det verkar tufft och slitigt, men belönande i slutänden (i alla fall om man slipper grannfejder).

I senaste numret av Runmarö tidning fastnade jag särskilt för en fin liten betraktelse, skriven av ”bykorrespondenten” Claes Kruckenberg. Jag tänkte bjuda på ett litet utdrag ur den:
”Det händer mycket i vassens djungel. Men snart skall den gulna och glesna och dagarna skall bli våta och grå och alarna skall ha fällt alla sina löv och vinden skall stillna av och det skall varda november. Man får söka tröst i filosofin och vara stoiker. Varje moln har en liten silverkant, tralala!”

Och jag tänker att det är ord som har relevans även för en stadsbo. Man får stå ut. För det kommer en ljusning. Tralala!