”Sniglar med hus, det räcker ­tålamodet till”

Krönika Uppdaterad 06:30 30 juli 2019

• "I dag har min snigel­fascination mattats ­något, men jag kastar fortfarande alltid ett ­extra öga på de små blötdjuren när jag ser ett."

I veckans tidning skriver vi om en ovanlig fjäril som siktats i Värmdö. Förra helgen såg ett gäng fjärilsskådare inte mindre än fem aspskimmer­fjärilar — vilket tyder på att fjärilsarten nu har etablerat sig i området.

För att sådana upptäckter ska vara möjliga krävs människor med både stort intresse och kunskap — och troligen god uthållighet.

Jag beundrar det tålamod en fågelskådare måste besitta. Att i timmar sitta tyst och stilla, med kikare i högsta hugg, för att eventuellt få chansen att se ett ovanligt exemplar är en konst jag tror att jag skulle ha svårt att bemästra.

Mitt tålamod skulle nog rinna ut innan jag siktat min första lövsångare.

Det är tur att jag fascineras av djur som är ­betydligt lättare att hitta i natur­en. En av mina absoluta favoriter är sniglar med hus (nej, jag kan inga namn eller arter). Det räcker ofta med att vänta på en regnig dag för att få se några ståtliga exemplar.

Jag är uppvuxen i Norrbotten och kan inte minnas att jag någonsin såg en snigel som bar på sitt eget hus där. Därför var den typen av snigel en ny upptäckt för mig när jag flyttade till Stockholm för drygt tio år sedan. Jag visste ju såklart att de fanns, men hade knappt sett dem mer än på bild.

Till en början blev jag fast vid vägkanten en lång stund varje gång en sån där ”perfekt” snigel uppen­barade sig för mig. En ­period skickade till och med min sambo bilder på varje snigel som sågs när jag inte var med.

I dag har min snigel­fascination mattats ­något, men jag kastar fortfarande alltid ett ­extra öga på de små blötdjuren när jag ser ett.

Kanske är det nu jag borde utveckla intresset, köpa en bok om sniglar och läsa på om olika arter. För ­en snigel­skådarklubb är kanske svår att hitta?