Skolan är tuff — inte bara för eleverna

Krönika Uppdaterad 06:30 08 oktober 2019

"Framför mig såg jag en tillvaro likt Robin Williams karaktär i filmen 'Döda poeters sällskap'”, skriver NVP:s Ingemar Lundin om hans föreställningar om läraryrket.

Enligt en studie utförd av forskare vid Luleå tekniska universitet upplever Nackas gymnasieelever att skolan inte är stimulerande nog. När jag bläddrar i rapporten har jag svårt att förfasas. Jag tycker mest synd om lärarna, som får klä skott för denna uteblivna ”stimulans”. Jag kan inte föreställa mig annat än att de flesta gör sitt bästa. Drabbande finner jag rapportens passage om lärarnas upplevda stress och otillräcklighet.

Jag har själv gjort pass som vikarie och det var fruktansvärt. Framför mig såg jag en tillvaro likt Robin Williams karaktär i filmen ”Döda poeters sällskap”. Verkligen blev en annan. Lärande? Tjosan. Jag släckte bränder. Ena stunden utbröt bråk till höger, när det var utrett grät någon annan till vänster. Lektionerna stördes av sorl och snack och tjuvnyp. I lärarrummet vände jag mig till äldre kollegor, som uppgivet tittade ner i marken och mumlade plattityder. 

Någon lektion var så stökig att jag höjde rösten och röt ”Håll käften!”. Detta gav effekt. Plötsligt var det dödstyst i klassen. Men på efterföljande rast kom en kollega och förklarade att ”vi inte använde sådant språkbruk på den här skolan”. Allt kändes utsiktslöst. Jag var besviken på mig själv och ledsen över att tillvaron var så mycket bistrare än vad jag föreställt mig. Jag började bli rädd inför lektionerna. Sov dåligt. Jag var uppenbarligen inte ämnad att vara lärare, sade upp mig och blev istället tidningsbud. Detta inträffade för ungefär 15 år sedan.

Jag har sedan dess ömmat för lärarna när debatten om skolans brister blossar upp. Det känns så lätt att skylla på dem. ”Stimulera våra barn till vetande!” Det låter ungefär som när någon uppmanar en att vara glad, när det inte går. 

Det är ju alltid tveksamt att exemplifiera med personliga upplevelser när större strukturer debatteras, och jag tror mig inte sitta på några lösningar, men jag kan i alla fall konstatera att jag var en medelmåttig elev och om någon frågat mig om jag fann skolmiljön stimulerande skulle svaret vara nekande. Stimulans? Herre min je. Skolan var en golgatavandring, ett survival of the fittest, det var ångest, obesvarad kärlek och en desperat önskan att passa in. Ambitionen var att överleva dagen, drömmen att slita sig loss, lämna allt bakom sig, finna ett sammanhang där man hörde hemma. Mellan varven dök prov upp som man hjälpligt pluggade till och fick betyget G, ibland VG. Och inget av detta var någon lärares fel.

Jag var kort sagt inte mogen nog att förstå vikten av lärande. Visst fanns lärare vars lektioner jag minns som stimulerande, men det rör sig närmast uteslutande om ämnen jag hade naturlig fallenhet och intresse för. 

Jag minns andra lärare, Eva hette en, som höll i musiklektioner som jag fasade inför. Under en lektion brast hon i gråt. Hon satt framme vid katedern och hulkade. Vi elever blev väldigt förlägna. 

När jag i dag tänker på scenen är den hjärtskärande. Jag vet inget om de bakomliggande orsakerna till hennes gråt, men på något sätt tycker jag mig förstå den. Det är svårt att hantera livet. Både som elev och som lärare.