Ska vi sluta vara så åldersfixerade?

Krönika Uppdaterad 06:30 17 september 2019

"Åldersfördömandet är ett av de många 'brott' som alla vi andra samhällsmedborgare begår i dag. Framför allt den mot de äldre."
I veckans krönika skriver NVP:s chefredaktör Mathias Gurestam om åldersfixering.

I torsdags blev jag uppringd av en läsare. Hon var uppgiven.Hon presenterade sig som pensionär och behövde få reda på om vi hade något tips på vart hon skulle vända sig för att få till de papper som krävs för att subventionen av hennes tandvårdsräkning skulle beviljas.
Hon beskrev hur trött hon var efter den senaste veckans otaliga samtal med diverse institutioner, som endast resulterat i att hon slussats mellan olika beslutsfattare som inte visade sig vara beslutsfattare.
Ingen kunde riktigt hjälpa henne, eller som hon sa; ingen VILLE riktigt hjälpa henne.

Omständlig byråkrati har vi alla drabbats av. I min närhet finns många som drömmer mardrömmar av forsakringskassan.se. Läsarens sanning var emellertid att hon blivit betydligt mer ignorant bemött av samhället från den dag att hon blev pensionär.

Jag vet väldigt lite om hennes situation, men känner andra pensionärer som på olika sätt känner sig utstötta, inkompetenta, klassade som sämre vetande eller osynliggjorda. Utifrån samma grund, åldern.

Det ligger mycket i deras upplevelser som vi andra borde ta till oss av. Problemet är att vi inte orkar. Kanske för att vi också känner oss utsatta.
Personligen upplever jag mig som en daterad 70-talist, i bakvattnet, digitalt okunnig, gubbtrött, lite småfet och långtifrån så ung och lovande som jag ändå kände mig ”häromåret”. Detta tar med rätta en hel del av min energi. Jag är (bokstavligen talat) omkörd av den fräscha solglasprydda barnlösa 90-talistgenerationen på sina elsparkcyklar.

Ändå förstår jag att jag som vit 44-årig man med ett välbetalt jobb och en frisk familj står i privilegierad zenit. Den utsatthet som många ny- och gammelsvenskar känner är av en helt annan karaktär.

Åldersfördömandet är ett av de många ”brott” som alla vi andra samhällsmedborgare begår i dag. Framför allt den mot de äldre.
Därför blir jag glad av att höra att verksamhetschefen på Älta seniorcenter använder 92-åriga Ulla-Britt Birksjö i rekryteringsprocessen av ny personal (sidan 20–21).
Jag blir dessutom och trots mitt samtal med läsaren, påmind om hur jag förhåller mig till åldersbegreppet åt andra hållet.

Jag frågar innebandyspelaren Vilde Rundfloen hur hon och hennes lagkamrater ska klara SSL (sidan 28), då deras lags snittålder är så låg. Hon undrar varför jag ställer en så irrelevant fråga.

Det slår mig hur fokuserade vi är vid ålder och hur vi förhåller oss till den.

Ska vi kanske sluta med det?