Krönika Publicerad 10:02, 03 januari 2020

• ”Eftermiddagen hemma hos filmkonstnären är ett minne jag kommer bära med mig länge” skriver NVP:s Mathias Gurestam som nu slutar som chefredaktör på tidningen

Den 2 maj 2019 gjorde jag min första dag på nya jobbet, som chefredaktör för Nacka Värmdö Posten. Åtta månader senare har jag valt att avsluta min tjänst och gå vidare med annat. En kort tid, men på många sätt fantastiskt och väldigt lärorik.

”Vad är det roligaste du hann göra” frågar en kollega på hejdå-aw:n?

Det är alltid svårt att säga, det roliga ligger ofta i det svåråterberättade, i att varje vecka börja om, tillsammans med redaktionen göra nytt och bättre, fila på nya beståndsdelar till kommande produkt, gräva lite här och lite där och hoppas på guld, att komma före och vara vassare än konkurrenten, att paketera innehåll på ett snyggt, begripligt och smart sätt i våra kanaler. Och att under tiden skratta med kollegorna.

Många av mötena med er läsare är förstås också starka minnen. En del av er har varit arga på mig, en del frågande, några glada och vissa stöttande. Ganska många har varit välkomnande och samtidigt navigerande (”vi berättar mer än gärna hur saker och ting görs i Nacka om Värmdö, så att du lär dig…”), och jag är tacksam för all dialog. Aldrig tidigare under mina 25 år i branschen har jag varit på en redaktion med så tydlig och direkt relation till läsarna, och om detta vet jag att NVP värnar.

Men om jag ska försöka hitta någon enskild historia som jag kommer bära med mig länge, så var det när jag och fotograf Jenny Frejing spenderade en eftermiddag hemma hos den numera pensionerade filmkonstnären och Nackabon Eddie Axberg.

Det ska sägas att jag är cineast, så att ostört få lyssna på en ikon i ett par timmar var en tidig julklapp. Men när jag kom tillbaka till redaktionen insåg jag att det också var ett svårredigerat material. Nördprat om bommar, myggor, klaffar och inspelningsplatser har ett begränsat allmänintresse, tur därför att Eddie har en outtömlig källa av anekdoter från sitt dryga halvsekel ihop med film-Sveriges elit. Om Astrid Lindgren och Ingemar Bergman, om Colin Nutley och Vilhelm Moberg, om Hasse och Tage och många många fler. En del av dem fick plats i porträttet, de andra bär jag med mig i minnet.

Jag avslutade med att fråga Eddie om vi inte kan få se honom på vita duken igen, eller möjligen bakom den. Men nej nej, absolut inte, nu är han pensionär.

Om inte en viss kollega ringer vill säga…