Krönika Publicerad 11:32, 02 januari 2021

• "Jag fantiserar om en tid då jag och Hanna Pauli kanske hade varit bekanta", skriver NVP:s praktikant Julia Andersson Milenković

Första dagen av min praktik uppmärksammades jag på att NVP-villan vid sekelskiftet tillhörde konstnärsparet Pauli. Vetskapen om att jag sitter i samma villa som en av Sveriges mest framstående konstnärer, en personlig favorit, är lika svindlande som behaglig. Plötsligt känns tiden för 100 år sedan närmre än någonsin. 

Att som kvinna ha grundläggande mänskliga rättigheter i all ära, men vore det inte någonting att leva under 1900-talets början? Hur ofta har inte ni, som jag, inte levt er in i hur det var ”förr i tiden” när ni har sett ett kostymdrama. Tänk bort hungersvält, klassklyftor, arbetslösheten, sjukdomar. Tänk på kläderna, musiken, kulturen, konsten, maskeradbalerna, städerna som växte och allt som upptäcktes.

Jag fantiserar om en tid då jag och Hanna Pauli kanske hade varit bekanta. Vi hade kanske träffats genom gemensamma vänner eller ofta besökt samma konstnärssalonger. 
Hon mer kvinna, jag snarare ”ung vuxen”. Fast i och för sig — på den tiden hade väl de flesta 23-åringar redan två barn och en ring på fingret. Och många 40-åringar ansågs vara ”högaktande damer”. Så, låt mig ändra mig: Hanna som dam och jag som kvinna. Jag tänker mig att vi sitter hemma i någons vardagsrum — även kallad salong. En herre sitter vid en flygel och river av en sång. Jag tillbakalutad mot en divan. Ovanför mig hänger ett porträtt på en adelsman. I ena handen håller jag ett glas rött och i andra en cigarrett. 

Tiden är ett märkligt fenomen. Här sitter jag i samma hus som Hanna Pauli levde och verkade i, 100 är senare, och skriver ett reportage och en krönika om den tiden. Villan ser likadan ut (bortsett från en utbyggd del på bakre sidan), inredningen skiljer sig men stommen är densamma. 

Så skiftar tankarna skiftar riktning och jag tänker på bakfyllan. På salongerna som dagen efter ekar tomma. På alla de människor som under denna tid saknade grundläggande mänskliga rättigheter. Jag tänker på hur det hade varit för mig och min flickvän. Hur vi inte kunnat leva ihop. 
Plötsligt känns drömmen inte lika lustfylld. Jag förstår sakta att kläderna, musiken, kulturen, konsten — allt som jag så ofta romantiserar — kanske inte var något att hänga i granen. Jag har det kanske inte så dumt i dag, trots att jag alltid klagar på hur ”vår generation” gjort allt som varit organiskt till något artificiellt. 

Samtidigt känner jag hur min nacke spänner och musklerna i axlarna krampar där jag sitter framåtlutad över min laptop. Att det är ett av mina största problem i dag får mig att tänka: 2000-talet ändå, vi har det ganska bra.

 
NVP Plus — lokala nyheter för bara 12 kr/vecka

NVP Plus — lokala nyheter för bara 12 kr/vecka

Senaste nytt om Nacka och Värmdö
Sajt, app och e-tidning
Beställ här
x