Krönika Publicerad 09:59, 23 februari 2021

• "Det stora i det lilla, det exceptionella i det fullkomligt vanliga. Så vill jag ha min konst", skriver NVP:s Hanna Bäckman

En gammal citron kan vara lika kul att måla som en solnedgång. Orden är inte mina — jag målar lika sällan som illa — utan Ältabon och -konstnären Joel Åkermans.

Hans vardagliga motiv från hemorten har fångat Ältaborna. Butikschefen på Coop blev till och med så förtjust i hans avbildning av mataffären i höstrusk att han helt enkelt köpte tavlan, och ställde ut den inne i butiken. 

Jag förstår honom. Det är något särskilt med konst som fångar det alldagliga och upphöjer det, förvandlar det till något mer. Och då menar jag inte bara bildkonst, som alltså inte är mitt expertisområde på något sätt, utan konst i vid mening.
Det är aldrig de där snirkliga, nedtyngda texterna som ger mig rysningar. Bort med alla stora ord om kärlek och lycka och smärta. Det är helt ointressant och får mig inte att känna nåt.

Fram med de där exakta formuleringarna, de som kapslar in en känsla utifrån en händelse eller en social interaktion eller ett samtidsfenomen. Konkreta, precisa texter, som handlar om något specifikt, men som är så pass välfunna att de kan appliceras på nästan vad som helst. 

Jaha, vad menar jag egentligen? Jomen, jag menar till exempel Markus Krunegårds låttexter. Eller Ingvild H. Rishøis noveller. Eller, för all del, Ruben Östlunds film ”De ofrivilliga”. Eller Skam, norska tv-serien, så bra den var ändå!
Det är det sättet att berätta som jag kommer att tänka på när jag ser Joel Åkermans tolkning av regnblöt asfalt framför en gudsförgäten och obemannad bensinstation. Det stora i det lilla, det exceptionella i det fullkomligt vanliga. Så vill jag ha min konst. Och hur vill du ha din?


 
Testa NVP Plus - 90 dagar för 90 kronor

Testa NVP Plus - 90 dagar för 90 kronor

Senaste nytt om Nacka och Värmdö
Sajt, app och e-tidning
Se erbjudandet här
x