”Mina stentrista museiminnen kom i nytt ljus”

"Kulturell utveckling kan ha sina begränsningar i småstaden" skiver NVP:s chefredaktör i en ledare.
FOTO: JENNY FREJING
Krönika Uppdaterad 11:17 26 november 2019

Där jag växte upp, i halländska Falkenberg, fanns inga konstmuseer. Det fanns nästan inga museer alls, men eftersom kulturell förkovring delvis ingick i skolgången och de ekonomiska medlen för detta sällan tog oss längre än till Flygplansmuseet i Ugglarp, så har jag tvångsbesökt Falkenbergs stenmuseum så många gånger att jag byggt upp en specifik men sällan användbar kunskap om gnejs och granit.

Det känns i dag komiskt att tänka att vi när vi skulle utblicka mot världen utanför skolan, ofta åkte till ett och samma stenmuseum. Men det var förstås urtrist, både för oss elever och, kan jag tänka, för lärarna.

Fördelarna att växa upp i landsmarginalen kan vara flera, men kulturell utveckling är inte en av dem.

Jag lämnade Falkenberg efter gymnasiet och flyttade till London. På många sätt började mitt liv här. Jag och mina vänner satt på pubar, stod på fotbollsarenor, flanerade på marknader och solade i parker, men jag minns kanske ändå starkast alla museer.

Varje helg besökte vi minst ett museum och trots sex månader i metropolen hann vi förstås inte med alla. Många var rätt trista ska sägas, men många var spännande och några var helt hänförande. Jag kunde sällan peka på vad det var som gjorde att jag slukades av en utställning, men känslan när den uppstod var som att se bra teater eller magisk konsert, nästan religiös.

Konstintendenten på Nacka konsthall, Nanna Leth, säger att hon hoppas att besökarna vid årets Vintersalong lämnar utställningen med en känsla av egen skaparglädje. Jag tycker det är en fin förhoppning.

Kreativitet är det som alltid fått mig att må riktigt bra, hur tondövt resultatet än må ha blivit. Kreativ inspiration får jag dagligen, inte sällan från mina barn, men ibland är jag för preockuperad för att hinna uppleva den. Där spelar fokus en roll. När jag bygger lerfigurer med min son är jag fokuserad, precis som när jag går på en konstutställning.

För några år sedan åkte jag till Köln med en vän. Vi gick fel när vi skulle in på stadens moderna konstmuseum och hamnade istället på museet vägg i vägg. Efter en stund insåg vi att vi var på ett stenmuseum. Jag minns inte att vi lämnade museet med skaparglädje och jag trodde nog aldrig att jag någonsin mer skulle hamna på ett stenmuseum.

Men än i dag skrattar vi åt att vi lagt tid på ett stenmuseum i Köln.

Och eftersom humor berör den inre motivationen och gör oss människor mer kreativa, så ser jag i dag ganska ljust på mina gråa stenmuseumsbesök.