"Jag missade målet — gång på gång"

FOTO: MOSTPHOTOS
Krönika Publicerad 09:50, 21 april 2021

• NVP:s Hanna Bäckmans handbollskarriär var inget att skryta om — och Skuru vann jämt

Det blev aldrig någon vidare handbollsspelare av mig. Under sju (!) aktiva år gjorde jag på sin höjd 20 mål sammanlagt. Det är väldigt, väldigt lite, kan jag tala om för den som inte är så handbollsbevandrad. 

Jag sprang där fram och tillbaka på kanten — att springa var jag duktig på — men när jag fick bollen, nej, då blev det bara pannkaka av alltihop. Dessutom var jag så klen att jag kunde bli smått farlig i försvaret. Jag hade inte kraft nog att hålla emot med kroppen när motståndaren kom rusande, vilket ledde till att jag försökte stoppa dem med mina tunna armar. Då var det lätt hänt att armarna hamnade runt halsen på anfallsspelaren. Det var så klart inte min avsikt, men det gula kortet var ändå välförtjänt.

Jaha, varför höll jag då på i sju långa år, ända in på gymnasiet? Ja, det kan man verkligen fråga sig. För till råga på allt kom jag aldrig riktigt till rätta i laget socialt heller. Jag befann mig på min kant — både på planen och utanför.

Var det pliktkänslan? Ja, till stora delar. Har man en gång börjat i ett lag kan man ju inte bara sluta (jo, det är klart att man kan, men så kände inte jag då).

Men det var något annat också: Det var så himla roligt att vinna. För Haninge HK:s F83 var ett bra lag. Ett år blev vi sexa på flick-SM. Vi spelade alltid i högsta serien i Stockholm och kom ofta till final i olika cuper. Jag minns känslan så väl när vi fick springa in till van Halens ”Jump” i en nedsläckt, svettluktande bollhall och presenteras inför finalerna. Det kändes så …stort och viktigt.

Men det fanns ett lag som alltid var bättre än Haninge. Skuru, såklart. Jag kan inte minnas att vi någonsin vann mot slåttermaskinerna från Nacka. Och man kan ju lugnt säga att jag var bortfintad upp på läktaren när jag fick blivande landslagsspelaren Therese Islas Helgesson mot mig där på min kant.

Skuru var alltid bäst i stan, och även bland de bästa i landet i min årskull. Och i de flesta andra årskullar; på klubbens hemsida läser jag att man under 80- och 90-talet var Sveriges bästa flickförening i handboll. 

Och för tillfället är klubbens seniordamer återigen uppe och tampas om SM-guldet. Tre sådana har det blivit hittills, liksom en dryg handfull snöpliga silvermedaljer.

Just nu står det 1–1 i matcher i semifinalsviten mot Skara. Den 24 april väntar semi nummer tre, denna gång i Nacka bollhall. Jag vet hur det känns att förlora i den hallen, och jag hoppas innerligt att hemmalaget slipper denna gång. Numera håller jag faktiskt tummarna för de forna rivalerna. 

Hanna Bäckman

 
NVP Plus — lokala nyheter för bara 12 kr/vecka

NVP Plus — lokala nyheter för bara 12 kr/vecka

Senaste nytt om Nacka och Värmdö
Sajt, app och e-tidning
Beställ här
x