Jag hoppas ­innerligt på en ljusare framtid

Krönika Publicerad 06:38, 24 september 2019

• Klimatfrågan är svår att greppa. • "Futtigt det är att köpa en tröja i ekologisk bomull när själva problemet är att man alls köper den där tröjan".

Ska man känna skam? Eller uppgivenhet? Eller kämpaglöd?
Klimatfrågan är så stor, så svår att greppa och så skrämmande att jag sällan kommer längre i tanken är till de tre frågorna. Jag vågar inte läsa böcker, plöja artiklar eller se tv-program i ämnet, inte ens de som har ett positivt anslag. 

Jag tänker på vad vi ställer till med, varje dag, hela tiden. Vad futtigt det är att köpa en tröja i ekologisk bomull när själva problemet är att man alls köper den där tröjan, och tusentals andra mer eller mindre onödiga produkter.

Jag tänker på det orimliga i ständig tillväxt, på att samhället hela tiden strävar uppåt och framåt, men egentligen behöver bromsa och vända om. 
Jag går runt på stormarknaden och blir stressad över utbudet — det är för mycket saker, för många varor! Vi behöver inte allt det här för att leva drägliga liv.

Och visst, jag lever mer miljösmart än många andra. Men spelar det någon roll? Jag tär ju ändå på resurserna, i varenda inköp jag gör, genom varje transport, under varje måltid.

Men så här kan man inte gå runt och tänka. Det är inte särskilt konstruktivt, och inte heller så upplyftande.
Så jag sorterar mitt avfall. Noga. Plast här, metall där, bananskal i papperspåsen. Jag fyller varukorgen med kravmärkta bananer och ekologisk tofu. Jag promenerar, åker kollektivt, tar cykeln. Jag skriver artiklar om sophantering och cyklister. Jag pratar med min dotter om Greta, rättare sagt: Hon berättar om Gretas förehavanden runt om i världen för mig, för det har hon sett inslag om på Lilla Aktuellt. 

Sedan tittar jag på min dotter och på min son och hoppas innerligt att de går en ljusnande framtid till mötes.