"Jag hoppar högt av en kopparödla"

Krönika Uppdaterad 06:30 18 juni 2019

Ormgrop, finns det något värre ord? Blotta tanken på det intensiva ringlandet, på alla dessa förhistoriska bestar som krälar på varandra, ger mig kalla kårar.

I hela mitt liv har primitiva varningsklockor ljudit så fort jag skymtar något reptilliknande på skogsstigen. Svampturer har förpestats av rädslan för något slingrande i blåbärsriset. Tjut i högan sky har uppkommit när det faktiskt har rört sig om en riktig huggorm. Det räcker för all del med en kopparödla för att jag ska hoppa högt. 

När jag i lågstadieåldern efter mycket samlande av mod klappade en orm på Skansen — jag minns fortfarande den förvånansvärt varma och torra känslan av hand mot ormskinn — mådde jag illa på pendeltågsresan hem. Och hur man kan leva i Australien, där giftormarna (väl?) kan attackera när och var som helst, övergår mitt förstånd. Jag lyckades inte ens ta reda på hur många giftiga ormarter det finns down under, eftersom jag inte vågar titta på bildträffarna i Google.

Man kan nog kort och gott säga att jag har ormfobi.
Så att vara med när kommunen inventerar kräldjur i centrala Nacka kommer inte på fråga. Däremot tycker jag att det är en ovanligt kul nyhet att rapportera om (läs om det på sidan 10). 

Tänk, så smart: Man lägger ut takpapp i skogen, och så samlas ormarna och ödlorna därunder och gonar sig i värmen, varpå man kan få ett hum om hur många de är, för att i förlängningen kunna sätta in åtgärder för att de inte ska försvinna helt när staden växer fram.

Även Värmdös pollineringsprojekt är roligt att berätta om. Gräsmattor invid köpcentrum och industriområden ska av kommunen omvandlas till blomstrande ängar, där bin och humlor kan utföra sitt för den biologiska mångfalden så viktiga pollineringsarbete. Strålande!
Humlor kan dessutom, på avstånd, vara ganska gulliga att se på …

Fint att punktinsatserna för vår omgivning och överlevnad görs. Hoppas att de blir fler. Och lite mer omfattande. Så länge jag slipper befatta mig med ormar så är jag nöjd.