Jag håller med ”Ankan”
— det är fint med trams

Krönika Uppdaterad 06:30 09 juli 2019

När skrattade du senast så att du kippade efter andan och började svettas?

Jag vet när det senast hände mig: När jag häromdagen tittade på gamla avsnitt av SVT-underhållningsprogrammet Bäst i test, där skådespelaren Ola Forssmed skulle måla en tavla med ständigt ökande entusiasm. Till slut skrattade mina barn, som satt bredvid mig i soffan, mer åt mig än åt gubben på skärmen.

Varför det var så kul? Nej, jag vet inte. Han såg rolig ut. Djupare än så var det inte.

Det är en fascinerande aspekt av humor, av vad man skrattar högt åt: Det kan vara det dummaste, det simplaste. Och så kan man vara hur mycket finsmakare som helst i andra sammanhang.
Till Anders ”Ankan” Johansson har jag alltid haft ett gott öga. Jag fnissade mig igenom hans och Måns Nilssons radioprogram Så funkar det redan i tonåren. Oförargligt? Japp! Världsförbättrande? Nix! Tramsigt? Absolut! 

När jag till veckans tidning intervjuade Anders Johansson slog han ett slag just för tramsigheten: ”Jag tycker att det är fint med trams! Man ska inte nedvärdera det.”
Han har ju rätt. Det är fint att skratta tillsammans åt nonsensskojigheter. Det behövs, som motvikt till allehanda elände. Det kanske finns en starkare inneboende kraft i det än man kan tro. Ja, möjligen rentav något världsförbättrande trots allt.

Så jag ska under stundande ledighet plöja resten av Bäst i test. Varva med att kolla på Youtube-avsnitt med Alejandro Fuentes Bergström — en handdocka i form av en apa som verkligen gillar att sortera saker i pärmar (ni hör ju, hysteriskt kul!). 

Sen kommer resten att ordna sig.