FAMILJENYTTSe fler Dagens namn: Reinhold, Reine

Kontakta NVP Tipsa NVP Om NVP Tisdag
16 juli 2019

Krönika

Jag är den store vinnaren

Krönika 06:30 | 02 juli 2019

Det kan låta hårt — men läser du detta i hängmatta eller hammock har du gjort bort dig.

Dinglar dina solbrända ben i denna stund från brygga, fiskar du i eka eller sitter med skummande öl på uteservering är du att beklaga. För det är inte du, utan jag som jobbar hela sommaren, som är vinnaren. Bevisföring följer:

Redan 2005, när jag gick min första sommar som anställd till mötes, noterade jag oron som gradvis ackumulerades hos kollegorna. De suktade nämligen alla efter somliga särskilt eftertraktade semesterveckor. Fick kollegorna inte som de önskade — och det var ju omöjligt att göra alla belåtna — blev de besvikna och menade sig vara offer för arbetsgivarens otacksamhet och oförstånd. 

Kollegornas oro fick det att knipa i mitt sköra hjärta. Min situation var annorlunda. Jag hade varken barn eller plikter. Därför trädde jag fram och förkunnade nobelt och storsint att min bit kunde elimineras ur detta komplicerade semesterpussel. Jag anmälde mig som frivillig att jobba samtliga dagar hela långa sommaren, från juni till augusti. 

Jag noterade i samband med detta hur saliga leenden spred sig över omgivningens läppar och tyckte mig ana hur en gloria materialiserades ovanför mina något utstående öron. Detta eftersom jag blev föremål för kollegornas, och chefens, tacksamhet.

Tacksamhet? Märkligt. Jag kom nämligen snart att upptäcka sommarjobbandets fröjder. Arbetstempot var lägre, jobben lättsammare och tyglarna friare. Sol och värme fick jag min beskärda del av under arbetspass, och kvällar och helger var fria att erövra.

Vartefter veckorna förflöt började kollegorna droppa in från sina respektive semestrar, med ögon tunga av uppgivenhet. För nu var deras tid i solen över. Istället stundade hösten, blåsten, mörkret och kylan. Den gilla arbetsgången. 

Våra arbetsdagar fylldes inte längre av sorgfria semesterknäck utan av politikerbråk och missnöje.

Eller förlåt … skrev jag ”våra arbetsdagar”? Nej, nej. Icke. Visst satt kollegorna där med magsyratabletter och blaskigt kaffe, men i samma stund som första höstlövet föll inkasserade jag alla semesterdagar på ett bräde, bugade och bockade, dansade ut ur redaktionen och lämnade hålögda kollegor att snopet begapa min ystra sorti. De kunde sedan följa mina resor över världen genom muntra e-brev. Överallt möttes jag av reapriser — eftersom det var lågsäsong, vilket passade min kassa. Jag kunde bestiga Akropolis, Kilimanjaro och Petronas Towers utan att fångas in av en malström turister, vilket passade mitt kynne. Och väderleken var behagligt ljum, vilket passade mitt klena pigment.

Så var det då, och så blir det i år. Därför är det inte du, semesterfirare, som har skäl att glädjas, utan jag, som ”tappert” arbetar i mitt anletes svett. 

Det kommer du, om inte förr, att förstå i höst, när vemodet rullar in och jag hälsar från fjärran land.