FAMILJENYTTSe fler Dagens namn: Fredrik, Fritz

Kontakta NVP Tipsa NVP Om NVP Torsdag
18 juli 2019

Krönika

Intensiv kurs fick pulsen att rusa

Krönika 06:30 | 19 mars 2019

Det finns saker som jag skulle kunna skylla på, men i grund och botten handlar det om lättja.

Jag gick som de flesta andra körskola på gymnasiet, men tog aldrig tag i studierna. Det blev inget körkort, och sedan gick åren. Jag vet heller inte varför jag förra sommaren plötsligt bestämde mig, men det gjorde jag. 39 år gammal var det dags. 

På introduktionskursen frågade min bänkgranne: ”Ta inte illa upp, men hur gammal är du egentligen?” Hon var 16.

Det blev en nervrafflande sommar och höst där jag inledningsvis övningskörde med min far och sedan installerade mig på intensivkurs i Flen — och dessa två veckor kommer jag aldrig att glömma.
Det kändes som ett uppsamlingsheat för mer eller mindre teknikfrånvända särlingar. Visst fanns det kids runt 20 också, som var där för att fixa körkortet snarast möjligt, men vi som hade några år på nacken var ett gäng som med stukade självförtroenden och överdriven respekt satte oss bakom ratten. Vi bodde tillsammans i en stor lägenhet i centrala Flen. Vi lagade mat ihop och spelade sällskapsspel, skrattade åt våra misslyckanden, men nog mest som en besvärjelse.

Jag upplevde mig som sämst bilförare av alla. Jag var så fruktansvärt nervös. Jag bär sedan en tid ett hälsoarmband och kunde under dessa veckor se hur vilopulsen skenade. 

Olyckligt nog fick jag en körlärare som var ökänd för sitt temperament. Han hade bakgrund inom det militära och som elitbrottare, hade finskt påbrå, och när något gick fel — då baske mig fick man höra det. Innebörden av uttrycket ”topplocket flyger” blev mig under dessa veckor ack så bekant.
Jag minns honom med värme.

Egentligen var vi ganska lika, men kom från olika bakgrunder. För honom var det naturligt med utbrott. Jag är en skör och konflikträdd akademikersjäl, som vill resonera. Och vi fann varandra tämligen omgående. Mellan urladdningarna talade vi om livet, om motgångar och funderingar, om allt det som man hoppats på men som aldrig blivit av. Han bar på ett vackert finskt vemod och blev lätt sentimental. Dagen då Frank Andersson dog var han som gammal brottare nedstämd. Drog man ett skämt som gick ut på att finländare var riktiga karlakarlar skrockade han gott.

Efter två intensiva veckor, med samtal, svordomar och sammanbrott, var det dags för uppkörning. Han var påtagligt nervös för min skull. ”Du är duktig, men lite ängslig”, sa han. 

Med galopperande puls genomfördes uppkörningen med en förarprövare från Trafikverket. Det gick okej och jag fick körkortet. 
Efteråt — när jag stod på tågstationen i Flen med två veckors smutstvätt i bagaget — var jag givetvis oerhört lättad, men också rörd av skäl som var svåra att definiera. Det var intagande höstdag, solen sken och jag tittade mot gatorna som löpte runt stationen i den lilla staden, vägar som jag haft sådana bekymmer att bemästra, med återkommande raseriutbrott som följd. 
Det hade varit en utmattande, men berikande tid i Flen, och fortfarande kniper det i hjärtat när jag tänker på dem som jag förknippar dessa dagar med, inte minst min eldfängde lärare.