Hårdrockarna var sköna, varma och på riktigt

Krönika Publicerad 14:44, 19 november 2019

"Skulle hemligheten bli offentlig riskerade min identitet att raseras", skriver Mathias Gurestam om sin tid som hemlig syntare.

Jag var väldigt stolt när mamma lagat mitt trasiga jeansknä med hjälp av en lapp föreställande Iron Maiden-maskoten Eddie.
Nu skulle verkligen alla i skolan förstå min identitet och se att jag också hade en farlig sida.
Ingen förutom jag visste att jag aldrig hört en enda låt av det brittiska hårdrocksbandet, jag hade alltid lyckats slingra mig när frågan om favoritspår kom upp.

För faktum var att där hemma gick bergsprängaren varm med Depeche Mode. Det var min storasyster som fått mig att inte bara börja lyssna på synt, men detta fick bara ske hemma bakom stängda dörrar eller möjligen i ett par walkmanhörlurar. Skulle hemligheten bli offentlig riskerade min identitet att raseras.

Då och där handlade det nämligen om syntare mot hårdrockare och Eddielappen på knät skulle än tydligare stärka att jag hade valt hårdrocken.
Fråga mig inte när valet gjordes eller varför, men så var det, det var livsviktigt och att jag i smyg analyserade Kraftwerk var en synd.
Det var positionen och attityden som var grejen. Jag såg då på syntarna som översittare, konstigt klädda och på låtsas. Hårdrockarna var sköna, varma och på riktigt. Men off the record var Just Can’t Get Enough en så vansinnigt mycket bättre låt än The Number of the Beast.

När Ung i Fiskis tillsammans med Fisksätra Folkets hus nu drar i gång sina subkulturbattles (sidan 26) så känner jag att jag vill sitta i publiken varje onsdagskväll. Inte bara för att det är en briljant idé, utan också för att jag fascineras av världarna runt musiken. Och hur de ser ut i dag.
Första battlare ut i Fisksätra är representanter från punken och hiphopen. Jag skulle instinktivt identifiera mig som punkare alla dar i veckan, trots att det var 20 år sen jag senast satte på en Ebba Grön-låt. Hiphopare är utifrån min vita medelklassbakgrund och mina fördomar så långt ifrån min person som jag kan tänka, men jag lyssnar gärna och mycket på musiken.

Det är väl så att alla som vill opponera mot samhällets normer i grunden är lika, oavsett klass och subkulturellt uttryck. Och det är om detta man vill samtala i Fisksätra Folkets hus, likheterna snarare än olikheterna.
Jag blir i dag påmind om styrkan kring identitet när min dotter förklarar vilken av den kultur hon konsumerar som absolut inte ska nå ut till hennes kompisar. Då kan jag ta mig tillbaka till den gången när jag i panik eldade upp The Pinks-planschen jag fått i julklapp och i stället aggressivt tapetserade väggarna med Judas Priest- och Mötley Crüe-affischer från OKEJ.
Jag var ju hårdrockare, fan den som trodde något annat.