Ett lifehack för alla usla löpare

Krönika Uppdaterad 06:30 20 augusti 2019

I min mellanstadieklass vann alltid Jens gymnastiklektionernas löprundor och han gjorde det med marginal. Vecka ut och vecka in var det samma visa. Först Jens. Sedan tomrum. Därefter vi andra.

Vi sprang ett eller två varv genom ett skogsområde och de som klev av efter ett varv samlades i målområdet och väntade på de enstaka som sprang två varv. 

Jens sprang alltid två varv och vid ett tillfälle bestämde jag mig — nu jäklar tar jag honom! Så jag for efter. Det dröjde emellertid inte lång tid innan jag med munnen full av blodsmak segnade ihop och återigen såg hur Jens med provocerande lätta steg försvann bort. Det skulle bli samma visa igen. Jens, Jens, ständigt denne Jens.

Eller?

Vid det fjärran målområdet stod klasskamraterna och väntade. Det var bara jag och Jens som valt att springa två varv. Fan flög i mig. Löprundan sträckte sig som ett U kring en skog. Jag stirrade in mot den snåriga vegetationen och fattade ett beslut. Istället för att följa löpspåret runt skogen korsade jag skogen, kom ut på andra sidan, spottade löv ur munnen och borstade grenar ur håret — men jag var först i spåret! 

Bakom mig hörde jag Jens förtvivlat protestera.

Jag drog iväg och när jag bröt fram ur gläntan vid målområdet möttes jag av klassens jubel. Detta var en sensation! Någon hade slagit Jens!
Direkt efter målgång erkände jag mitt fusk. Och lyssna nu alla barn: Man ska inte fuska — men i specifikt detta fall tyckte jag att jag främst bjöd på show. 
Jag minns inte om jag fick nån reprimand.

Vad jag däremot minns är den berusande känslan av mötas av hurrarop i löpspåret, och långt senare i mitt liv har jag funnit ett sätt att — fullt legitimt — uppleva den igen, och detta trots att jag är en usel löpare. 

Jag tillhör kategorin löpare som gärna anmäler sig till lopp, men tyvärr inte förbereder sig tillräckligt väl inför dem. Jag har ändå ungefär fem hyggliga kilometer att utvinna ur benen. För att i ett millångt lopp få valuta för dessa kilometrar ser jag till att ta det så lugnt första halvan av loppet att det är löjligt.

Jag går inte, men jag lunkar fram. Folk tittar undrande på mig, till åren komna damer och herrar passerar mig, det börjar glesna omkring mig. Detta bekommer mig inte, för jag vet vad som väntar. För när femkilometersmarkören dyker upp då — pang! — börjar mitt lopp.

Jag flyger plötsligt fram, svischar förbi alla som förhävt sig. Jag har så mycket kvar att ge att löparna runtomkring tycks stå stilla! Jag föreställer mig hur åskådare tänker: ”Kolla! Han bara måste ha kommit sent till starten! Vilket fenomen!” Barn längs banan sträcker fram sina nävar och jag möter dem med high fives, som vore jag en stjärna, bränner slutligen av en fruktansvärd finish och går i mål på strax under timmen. Skulle jag kunna pressa min tid om jag tagit i från början? Garanterat. Men hade jag haft roligare? Tveksamt.

Ett lifehack för dig att överväga när nu höstens loppsäsong — med bland andra Sicklaloppet, Värmdö ultra och Badsjötriathlon — står för dörren. Du känner dig som Stålmannen!