"Du kan lita på min röst i örådet"

Krönika Uppdaterad 12:15 23 juli 2019

• ”'Robban', för min generation — jag är några år yngre än dig — lever du för alltid."

För X antal år sedan jobbade jag som så kallad ”researcher” på en av Sveriges största morgonprogram i radio. Min uppgift var att samla information om kommande gäster samt komma på lämpliga frågor för programledarna att ställa till dessa gäster, vilka i huvudsak bestod av välkända och prominenta profiler ur kultur- och underhållningssfären. 

Programledarna imponerade med sin professionalism. Det lyssnarna fick höra avslöjade nämligen mycket litet av den irritation och vresighet som härskade på arbetsplatsen, där ständig sömnbrist präglade humöret till det sämre. Den ena programledaren hade sällan en vänlig kommentar att säga till oss på redaktionen, men i samma stund som sändningslampan tändes och exempelvis Kristian Luuk uppenbarade sig som gäst transformerades vederbörande till att bli ett under av kärvänlighet och kvittrighet.

Denna förvandling uteblev morgonen då Robert ”Robinson-Robban” Andersson var gäst. Tonen var istället nedlåtande, ointresserad, förmanande. ”Robban” försökte visserligen bjuda upp, skojade, drog anekdoter, men möttes av illa kamouflerad motvilja. Det var tydligt att detta besök var under höga programledarens värdighet. ”Robban” borde inte ha beviljats audiens.

Det gjorde ont att höra. För det var jag som hade föreslagit att bjuda in ”Robban” och ”Robban” — vars tid i rampljuset då sedan länge var förbi — hade blivit glad när jag ringde och frågade om han ville vara med.
Programledaren hade redan i planeringsstadiet markerat olust mot förslaget och motiverat detta med att på olika sätt låta oss förstå att ”Robban” var en pajastyp. Chefen tyckte ändå det var en god idé eftersom den aktuella sändningen skulle ha ”Robinson”-tema.

En enkel googling låter oss förstå att ”Robban” inte varit världens mest skötsamma barn. Och nog har han agerat med oförstånd, men inte med illvilja. Så är i alla fall min syn, och den förstärktes över två koppar kaffe i hans lya i Kvarnholmen (se sidorna 12-13). Vi talade om detta, fördomar han mött, nedlåtande kommentarer han hört. Jag har själv mycket svårt för folk som tycker sig vara förmer än andra.

”Robban” var en kille på några och tjugo från Gällivare, en ”knegare”, som han själv säger, med sargad rygg som ville bryta sig loss från en utsiktslös tillvaro och fick chansen i Sveriges största underhållningsprogram. 

Han bestämde sig för att göra avtryck, ta vara på den tid i strålkastarljuset han visste var knapp, och det gjorde han, på ett oefterhärmligt, bullrigt och kanske inte alldeles överlagt sätt. 

”Jag trodde jag skulle vara bortglömd runt nyår, men jag var inte bortglömd förrän i april”, säger han i vår intervju. 

Fel, ”Robban”, för min generation — jag är några år yngre än dig — lever du för alltid. Bland präktiga typer stack du ut, satte färg på lördagsunderhållningen, bokstavligen färg den gång du anlände till en ”Robinson”-final blåmålad! 

Och står örådet mellan dig och en fisförnäm programledarstropp är valet givetvis mycket enkelt.