Då väcktes min stora respekt för orienterare

Krönika Uppdaterad 06:30 01 oktober 2019

"Dåligt lokalsinne hjälper ingen orienterare och en person med dåligt lokalsinne som inte vet om att den har dåligt lokalsinne, blir inte bra i den här sporten." Det skriver Mathias Gurestam om sina tidiga orieteringserfarenheter.

Jag minns inte vilken årskurs jag gick i, men jag var liten, kanske tio år.

Vi skulle orientera på gympan och det var stort för då skulle vi bussas till en skog nära havet ganska långt bort och inte som vanligt under idrottslektionen vara kvar på skolan.
Jag var nervös, som jag ofta var när jag inte behärskade något.

Väl på plats i en vacker skogsglänta blev vi instruerade av lärarna, vi fick kartor och vi fick såna där stämpelkort som liknar de man kan få på övervintrade kafékedjor vid köp av en kaffe och som ska bockas i nio gånger innan man bjuds på den tionde koppen.
Jag minns att jag tyckte det var märkligt att vi skulle vara ensamma i skogen. Jag hade aldrig orienterat och nu skulle vi slängas ut i en miljö vi inte känner till, en och en. Jag inser väl i dag att banan inte var särskilt lång, att vuxna stod utplacerade i skogen och att intervallerna var så tajta att vi skulle kunna se klasskamrater både framför och bakom oss.

Jag hade kartan, men tävlingsmänniskan i mig slängde bara ett snabbt öga på den, därför att jag trodde mig ha lokalsinne. Något jag inte hade, aldrig haft och troligen aldrig kommer få. Men det visste jag inte som tioåring. 

Jag har istället motsatsen till lokalsinne, så till den grad att när jag häromåret skulle guida en vän från Trafalgar Square till Leicester Square ett stenkast bort i centrala London, blev riktningen 180 grader fel. Efter 20 förvirrade minuter var jag tillbaka på Trafalgar. Och då ska sägas att jag varit bosatt i London och promenerat mellan platserna otaliga gånger.

Dåligt lokalsinne hjälper ingen orienterare och en person med dåligt lokalsinne som inte vet om att den har dåligt lokalsinne, blir inte bra i den här sporten.
Jag sprang såklart vilse.
Jag minns att jag blev hittad och att jag blev vallad tillbaka till en buss i vilken hela 4A och 4B satt färdigorienterade och fullt upptagna med sina matsäckar.

Orientering är en traditionstyngd blågul sport och när jag växte upp var Annichen Kringstad en så stor svensk idrottare att hon kunde bräda Stenmark och Borg i popularitet.

Jag har sedan den där dagen i skogen hyst en särskild respekt för duktiga orienterare. En av de mest spännande svenska utövarna just nu är nyblivna världsmästaren och Nackabon Karolin Ohlsson.

Givetvis främst för att hon är skicklig på det hon gör. Men också för att hon är en sällan skådad känslobomb, en normbrytare, en i retoriken kvinnlig version av Tommy Söderberg (fast med ett mer utvecklat svordomsförråd) och en till synes orädd idrottare. Läs gärna Jalmar Carlsons och Jenny Frejings fina porträtt av denna betongorienterare på sidorna 16-17 i dagens NVP.