”Vi anhörigvårdare utnyttjas hänsynslöst”

Insändare Publicerad 12:48, 13 oktober 2020

• "Situationen uppmärksammas inte", skriver insändarskribenten som menar att anhörigvårdarna tas för givet

Anhörigvårdare utför huvudinsatsen i hemmet för den som vårdas. Då uppstår det speciella behov. Detta förbises helt i diskussionen om äldres situation. 

Hemtjänsten ska vara en avlastning för anhörigvårdarna, som i sin tur nyttjar hemtjänst. Detta innebär att när hemtjänsttimmar beviljas måste anhörigvårdarens behov räknas med. Handläggarna ska fortsätta bedöma antal timmar men sedan ska timmarna fördelas av hemtjänstföretaget-, anhörigvårdaren och den som vårdas. Detta skulle innebära ökad frihet att använda timmarna där behovet är som störst. Det system som kommuner använder i dag är för stelt och byråkratiskt.

Information och utbildning är ett krav. Personal måste främst lära sig svenska ordentligt. De flesta kan knappt någon svenska alls. Att kunna svenska i det här fallet betyder att veta skillnaden på till exempel Ecosmör och Bregott och antalet varor som ska inhandlas, där exempelvis tre stycken päron inte får bli sex. Personalen måste förstå innebörden, betydelsen av språket, av ord och meningar. Det vill säga läsa, räkna rätt och förstå text på uppskrivna varor som ska inhandlas samt även förstå den text som står på varan. 

I undersköterskeutbildningen får personalen inte veta något om hemtjänstinsatsernas genomförande. Detta anses av lärosätet vara kommunens uppgift. Utbildningen måste därför byggas från praktisk grund, det vill säga kända problem som ger de studerande konkret och praktisk information om vad som ska göras och hur. Föreläsare kan vara hemkunskapslärare. Självfallet ska personalen också diska efter sig och ställa in porslin och glas i rätt skåp.
Anhörigvårdaren står i stort sett för personalens utbildning. I det fallet blir hjälpen en ytterligare börda. Ansvariga får inte förvänta sig att anhörigvårdarna ska lära upp deras personal. 
Personalen ska även laga mat till anhörigvårdaren. Det är inte rimligt att personalen gör middag med sallad till den som vårdas och sedan ska anhörigvårdaren göra samma sak till sig själv. Det blir absurt. 
Personalen ska i övrigt få lära sig om empatiskt bemötande, hygien, hur man städar, om städmedel, tvätt, klädvård och matlagning. 

Anhörigvårdarens situation uppmärksammas inte i dag. Anhöriga tvingas bli anhörigvårdare utan dialog, samtycke eller information. Enligt socialtjänstlagen är den som vårdas berättigad till skälig levnadsstandard. Det är klart att hen får skälig levnadsstandard av anhörigvårdaren. Men hur är det med anhörigvårdarens egen levnadsstandard? Det är det ingen som frågar efter. Vart tog det egna livet vägen?

Många anhörigvårdare får med tiden egna sjukdomar men måste fortsätta ändå för det finns ingen annan utväg. Det är inte skälig levnadsstandard. Som det ser ut i dag har en anhörigvårdare inget annat val än att ta hand om en älskad make, maka eller sambo. Och det tas för givet och utnyttjas hänsynslöst. 

Mia Maria Rosenqvist
Anhörigvårdare i Nacka