Insändare Publicerad 10:15, 07 februari 2020

• Prästen Camilla Ulén skriver om Matin som ska skickas tillbaka till Afghanistan • Migrationsverket anser inte att han är övertygande i sin kristna tro

Tågrälsen Gävle-Stockholm 3 februari 2020 

”Go morgon Camilla!” svarar han när han lyfter luren. ”Jag äter frukost, ses snart”.

Av det korta samtalet att döma kunde det varit vilken 20-åring som helst i andra änden av telefonlinjen. Men det är Abdulali Ibrahimi, kallad Matin, som svarar, 20 år gammal och inlåst på obestämd tid i oviss väntan.

Under sina fyra år i Sverige är Matin bakom lås och bom för andra gången. Första gången satt han i förvar i Märsta, nu sitter han i Gävle. Under de tre veckor som gått sedan Matin togs i förvar har det gått två transporter med utvisade afghanska unga män till Arlanda för vidare resa till Afghanistan, ett av världens farligaste länder. Nästa gång kan det vara Matin som står på tur.  

Jag går in genom porten till Migrationsverkets lokaler. Det hus som rymmer Matin och många andra i liknande situation är omgärdat av stora stenbumlingar. Om det är för att hindra de intagna att rymma eller för skydda dem är oklart. Fönstren är täckta och ingången fängelselik. 

Matin kom som så många andra till Sverige hösten 2015, via en vådlig resa från Afghanistan/Iran upp genom Europa. En lång väg med många stopp, och sedan han passerade gränsen till Sverige har hans vistelseort varierat.

Att som ung i Stockholm hoppa från boende till boende är ingen unik situation, så gör de flesta ungdomar i dag. Det som skiljer Matin och de ungdomar som kommit ensamma till Sverige, från många andra ungdomar är att de när de kom, helt saknade nätverk och historia här.

Nu har det gått mer än fyra år och Matin har genom eget arbete och med stöd från människor som funnits och finns i hans närhet skapat sin tillvaro här och bär på minnen men framför allt drömmar om framtiden. 

Under sin tid i Sverige har han blivit en del av det svenska samhället, gått på gymnasiet, varit aktiv i föreningsliv, arbetat på café, engagerat sig i Frivilliga familjehem på Värmdö och i Värmdö församling och funnit en tillhörighet och den tro som är en del av hans identitet nu.

Migrationsverkets argument för att ge avslag på Matins asylansökan lyder: ”sökanden är inte övertygande i beskrivningen av sin kristna tro.”  

Vem kan avgöra hur djup en annan människas tro är? Är det möjligt att mäta äktheten i någons övertygelse genom att ställa färdigformulerade frågor där de rätta svaren förväntas? Matin kan svara rätt på varje kunskapsfråga som rör kristen tro. Men när det kommer till frågor som handlar om tro och tvivel, om känslor och upplevelser, övertygelse och tvekan finns det ingen färdig mall att fylla i. Varje människas väg till Gud är unik. 

Matin sökte sig bort från det land och den kultur där han oundvikligen skulle bli en del av våldet och förtrycket, som offer eller förövare. Nu är han i Sverige. Ett annat land med helt andra lagar och regler än de som råder i Afghanistan och Iran.

Vi talar med stolthet om vårt land som ett demokratiskt rättssäkert land, där respekten för individen, åsiktsfrihet och varje människas okränkbarhet ska vara orubbliga sanningar.

Men vår vilja att dela upp i ett vi och ett dom, vår övertygelse om att vi har rätten att sätta oss över varandra, att förminska, trycka till och att säga till en annan människa: Du hör inte hit, du är inte hemma här. Åk tillbaka! Det kan komma att kosta dig ditt liv, men vi har bestämt oss, vi har svensk lag att följa. Du ska ut! 

Vi låter många unga människor leva inlåsta eller gömda i ovisshet och ständigt hot om utvisning och vi upprätthåller ett system som undan för undan tar ifrån dem tron på framtiden och lusten att leva. En av ungdomarna jag möter uttryckte det med orden: ”Jag dör en liten bit varje dag.”

Vi firade mässa tillsammans, jag och Matin, innan jag tog steget utanför den själsdödande byggnaden, ut i friheten. Matin steg in i ett slussrum för att kroppsvisiteras. Besöket hade ju varit obevakat och besökaren hade haft en resväska med sig. Resväskan innehöll sockentyget, en enklare uppsättning nattvardskärl, bröd och vin.

Sockentyget, ett vapen, inte för att bruka våld med men för att ingjuta hopp, tro och kärlek i oss människor och kraft och vilja att skapa ett samhälle för alla människor. Bröd och vin, ett vapen i kampen mot vår egen självtillräcklighet och egoism. 

Camilla Ulén
Präst i Värmdö församling