"Var är medborgardialogen om fasadmålningsfestivalen?"

Detalj ur en målning av Amara Por Dios, en av konstnärerna som deltar i Wall street Nacka.
FOTO: FOTO: NACKA KOMMUN
Insändare Uppdaterad 10:48 01 september 2019

Hur kommer det sig att jag som kommuninvånare har känslan av att stå bredvid och se på inför denna förändring av utseendet i mitt hem? Det frågar insändarskribenden.

Plötsligt var den satt i verket — muralmålningsfestivalen Wall Street Nacka. Runt om i kommunen sätts jättelika banderoller upp på de väggar som kommer få ett nytt permanent utseende. I sociala medier står stadskreatören och presenterar konstnärerna de valt ut för att genomföra förändringen, konsten som valts för att definiera Nackas nya ansikte.

Förändring kan upplevas obehaglig. Ofta är förändring ett brott mot det trygga, det man känner, det man bara kan vara i, området man bor i. Hemmakänslan kort och gott. Förändring kan också vara konstruktivt, en nödvändig rörelse för att inte stagnera och sköljas över av tidens progression. Förändring kan vara en nyfödelse och ett konstruktivt skeende för exempelvis invånare att mötas i. I förändringen ligger en konstruktiv kraft helt avgörande för vårt fortsatta varande.
Syftet med Wall Street Nacka är en konkret förändring av Nackas närområdens visuella uttryck. Kommunens väggar beskrivs av projektets ledning som ”tråkiga, identitetslösa eller bortglömda”. Det finns ett behov av att med kulturpolitiska medel förändra Nackas fasad. Ett behov uttryckt av de som driver projektet.

Konstruktiv förändring grundar sig inte sällan (kanske alltid?) i att de som berörs av förändringen är med i dialog kring vad som ska förändras — varför, när och hur. Att de som berörs av förändringen kan göra förändringen till sin.

Vikten av dialog är något Wall Street Nacka verkar snappat upp, på pappret. På kommunens hemsida skriver projektet:    
För att säkerställa kvaliteten hos både de kommunalt och privat finansierade muralmålningarna avser kommunen delvis arbeta medskapande i dialog med de som ska vistas i närheten av verket, till exempel boende, besökare, byggaktörer och andra aktörer som verkar i aktuellt område.

Hur kommer det sig att jag som kommuninvånare har känslan av att stå bredvid och se på inför denna förändring av utseendet i mitt hem? Har projektet kontaktat andra invånare för dialog om genomförandet? Eller var medborgardialog något som skrevs som en floskel i en presentation för att kunna driva igenom en projektidé med ett redan färdigt utstakat genomförande?

Utan medborgarna med i dialogen vilka var då med? Nackamoderaterna? Stadskreatören? Den konsulterade byrån Kollektivet Livet? Byggherrar och exploatörer medlemmar i ”Partnerskapet”? Inte vet jag, men nu är den här — fasadmålningsfestivalen som sägs vara ”skapad för och tillsammans med medborgare”.

Kritiken angående frånvaron av medborgardialog bemöts nu med ett löfte om att stadskreatören minsann ska lyssna nästa gång. Frågan är om det är troligt då Nackamoderaterna och stadskreatören i debattartiklar och i sociala medier kontinuerligt sedan projektets idéstadie ägnat sig åt att vifta bort det krav på medskapande V, MP, S och invånare i kommunen fört fram.
Kanske behövs helt enkelt en annan kulturpolitik i kommunen om en reell medborgardialog ska vara möjlig? En kulturpolitik som lyssnar, och inte den förd av Nackamoderaterna vilka gång på gång i sitt bemötande av kritik stolt proklamerat att det är den styrande majoritetens rätt att bestämma vilken kultur som ska ha dragningsrätt på skattekontot.

Demokrativärnande Nackabo