"Politiker ska inte avgöra hur konst ska tas emot"

Några av verken som kom till under Wall Street Nacka.
FOTO: JENNY FREJING (ARKIV)
Insändare Uppdaterad 14:33 16 oktober 2019

Anders Mebius, kultur- och fritisdirektör i Nacka, skriver i ett debattinlägg i Dagens Nyheter att han vill sätta ned foten för att kulturdebatten gått för långt. Det är vi många som också vill göra när tjänstemännen i Nacka är så rädda för vilket monster de kan släppa lös när de vill förgylla kommunen med konst, så att de måste sätta upp riktmärken för de som får det ärofyllda uppdraget att marknadsföra kommunen.

Kulturhat och auktoritärt tänkande går alltid hand i hand. Historien har många exempel fram till dagens Ungern eller Polen, där regeringarna styr kulturlivet med censur precis som under kommunismen, där kultureliten definieras som den största fienden. Det första en nytillträdd diktator gör innan han äter frukost är att slå ned på kulturlivet.
När Nackas tjänstemän har mage att ta sig friheten att definiera ”konstens dna” använder de formuleringar som självupptaget, rebellisk, aggressivitet, underground, i utkanten, inte efterfrågat, olagligt, vi mot dom, segregering, respektlöshet, krig och kamp. Det var längesedan jag läste något så enfaldigt. 

Konstnärer får ofta höra av icke konstnärer vad deras jobb är. Det kan vara att vara samhällsnyttiga, politiska, visa något om mänskligheten, förmedla budskap, eller som i Nacka, förmedla värdeorden visdom, klokskap, vara för det goda i samhället, inkluderande, respekt, tillit, fredligt och mjukt. Lägg denna mall för en långfilm och publiken kommer somna efter fem minuter! 
Alla som sysslar med konst vet att någon form av kontrast som skaver och ger fler dimensioner är nödvändig för att verket ska ha någon rörelse över huvud taget och inte förbli platt i betraktarens ögon. De flesta konstutövare skapar konst för att de vill undersöka någon aspekt hos sig själva genom ett konstverk för en publik. De ställer oftare frågor än serverar svar. De är inte ett dugg självupptagna då de utövar sin konst. Om så hade varit fallet skulle deras engagemang gå förlorat i något som är betydligt större och viktigare än dem själva. De driver inte en tes i bevis eftersom sådan konst blir ointressant. Men de lämnar mottagaren fri att känna vad den känner inför ett verk. Det är inte deras business.
Det är inte politikers business heller. Det borde vara så självklart. 

Michel Riddez
Skådespelare, manusförfattare