Insändare Publicerad 10:01, 11 mars 2020

Svar till ”En orolig, vuxen farmor” i NVP den 25 februari.
Att ta del av din berättelse är som att kastas 30 år tillbaka i tiden och jag blir både ledsen och uppgiven över insikten att tiden tycks ha stått stilla när det kommer till denna typ av situationer. 
Vi har alla ett ansvar att agera, att förebygga och att stoppa mobbning i ett tidigt skede! 
Att lära våra barn rätt och fel och att våga ”lägga oss i” när vi ser destruktiva grupperingar och beteenden i skolan.

Tidigt 90-tal flyttade jag och min familj till Värmdö kommun. I samma veva beslutades att jag skulle slutföra den årskurs jag nyligen hade påbörjat, i min nya hemkommun. 
Jag var kavat, glad och utåtriktad som liten — med en stor portion kreativitet och humor. 
Min nya klass tog emot mig med öppna armar och mina nya klasskamrater introducerade mig för min nya skola med både iver och entusiasm.

Men ... vad som började som en spännande skolstart förbyttes rätt snart i en mardröm, som kom att sätta spår i mig för resten av mitt liv. 
Mina föräldrar tyckte att vi bodde så bra till, för då kunde jag promenera själv till och från skolan — som låg max tio minuters promenadväg från vårt hus. 
Det var tio långa minutrar.
Det kastades stenar, grus och kottar efter mig. 
En vacker vårdag när jag anlände till skolan ville plötsligt ingen i klassen prata med mig. 
Jag försökte att skjuta undan det hela. 
Jag måste inbilla mig? Inte kunde väl en hel klass (!) göra så?
Men jodå.
Ingen pratade med mig.
Dagarna gick. Jag var som luft. 
Jag försökte, smått desperat, att hitta strategier för att stå ut med skoldagarna (som vid det här laget tycktes oändliga):
Leka med andra. 
Undvika de som frös ut mig. 
Leka ensam. 
Eller — var jag inte lite febrig just i dag? 
”Snälla, mamma, låt mig stanna hemma i dag!”
Jag bönade och bad mina antagonister att förklara vad jag hade gjort för fel, men de var obevekliga. 

Min klassföreståndare lät mig förstå det jag befarade värst: ”ja, visst var det något som var lite fel med mig”, och det kom återkommande små tjuvnyp som förmedlades vid undervisning och kvartssamtal. 

Tillslut orkade jag inte hålla tillbaka längre och inför hela klassen bröt jag ihop. 
Föreståndaren satte mig då på en stol i mitten av klassrummet — ”heta -stolen” — med mina klasskamrater placerade i en ring runt mig. 
Där lät hon förklara hur fel jag var och vilka fel jag hade gjort, inför alla som ville höra. 
Där fick samtliga klasskamrater också en chans att delge mig precis vad de tyckte och tänkte om mig som person. Precis allt. 
Det här ett minne som aldrig har gått ur och en känsla som har följt med mig hela livet. 
Jag var nio år när jag fick min första depression. 

Till och med mina föräldrar fick en liten ”släng av sleven”, vilket de upptäckte genom att de kunde undanhållas information om föräldramöten och klassförälderträffar. 
Jag minns att vid ett speciellt tillfälle så bestämde man en tid — för att sedan inte släppa in dem (något som en av dessa klassföräldrar harmset erkände efter en tid).
Åren gick och efterhand avtog bemötandet. 
Men tro inte att det tog slut helt! 
Antagonisterna fanns kvar och de värvade gärna nya som ville hänga på och snacka om ”den där Anna … hon e ju lite udda!”.

Fram till gymnasiet lät de mig förstå hur ”fel” jag var: hur jag såg ut, hur jag klädde mig, hur jag skojade, hur jag pratade, att jag ”trodde att jag var någon”,  att min familj var konstig, hur vårt bostadsområde ”minsann hade förstört” en — dittills — helt oexploaterad mark. 
Det har tagit mig många år att bearbeta detta.
Jag har ett gott liv i dag: en kärleksfull familj, ett yrke jag trivs med och framtiden framför mig. 
Men jag kan inte neka att erfarenheterna har satt sina  spår och jag har än i dag väldigt svårt med tillit till andra.  

Jag försöker att inte älta. Jag känner inget agg och jag tänker att barn kan inte lastas för detta — det är vi vuxna som måste visa vägen. 

”Anna”