Insändare Publicerad 09:33, 24 november 2022

• Hur skulle vi själva vilka bli bemötta om vi flytt ett krig och ryckts upp från vår trygghet, undrar insändarskribenten, som tagit emot tre familjer från Ukraina

Det har gått åtta månader sedan systrarna Karina och Rita och deras kusin Natasha tog beslutet att fly krigets Ukraina och Donbas med sina små barn Ulyana 8 år, Ksenia 4 år och Amalya 6 år.

De lämnade sina yrken där två av dem är läkare och en är revisor. De packade sina viktigaste ägodelar, tog varsin dotter i hand och sa farväl till pappor och mormödrar.
De steg på bussen till Sverige utan att känna till landet.

Målet var ”bort”, inte ”till”. Tåg till Polen, färja till Sverige, buss till Stockholm, sömnlöshet, förtvivlan och ångest som rese­sällskap.

De hamnade i Sickla där de har bott i två övernattningslägenheter sedan mars.
De har skapat ett nytt liv här, så normalt som det kan bli i en onormal situation.
Flickorna stortrivs i Sickla skola, minstingen på förskolan Maestro.

Borta är de rädda och trötta barn jag mötte i mars. Flickorna som aldrig släppte mammornas händer hejar nu glatt på skolkompisar i köpcentrat, blir bjudna på barnkalas och räknar på svenska när de leker kurragömma. Mammorna har byggt upp ett socialt nätverk som ger trygghet och skingrar dagliga orostankar.

Det är lätt att vi glömmer bort flyktingarnas vardag när de kämpar med att plugga svenska online, de får inte gå på SFI.

Söka jobb — två allmänläkare som går utan jobb och som verkligen vill jobba. Ha kontakt med Arbets­förmedlingen som skickar information hur man söker jobb i form av fyrasidiga dokument på byråkrat-svenska per post.

De kämpar för att få pengarna från Migrationsverket att räcka i mataffären och försöker att förstå skolplattformen via Google translate.

De kan nu tyvärr inte bo kvar i föreningarnas lägenheter och Migrationsverket prioriterar inte att de får stanna i närområdet i Sickla/Nacka eftersom de tyvärr saknar jobb.

Alla boendefrågor går via Migrationsverket.
De kan placeras någon annanstans i landet och tvingas då börja om från noll.
Detta trots att många bostadsrättsföreningar med god ekonomi i kommunen har uppvärmda, fullt utrustade övernattningslägenheter som står tomma bortsett från något enstaka barnkalas eller en övernattande släkting någon gång per månad.
Frågan vi behöver ställa oss är vilka som behöver det där taket över huvudet bäst?

Hur skulle vi själva vilka bli bemötta om vi flytt ett krig och ryckts upp från vår trygghet?

Från en av alla bostadsrättsföreningar jag frågat om övernattningslägenheter fick jag svaret att hjälpa dessa kvinnor ”inte ingick i deras uppdrag” trots att övernattningslägenheten mestadels står uppvärm och tom.

Min fråga är då: Borde inte medmänsklighet ALLTID stå över alla övriga uppdrag?

Hulda Andersson



 
Testa NVP Plus - 1 månad för 1 krona

Testa NVP Plus - 1 månad för 1 krona

Senaste nytt om Nacka och Värmdö
Sajt, app och e-tidning
Se erbjudandet här
x