Insändare Publicerad 11:37, 22 februari 2020

• "Ingen bryr sig hur mitt barnbarn mår av detta dagliga mobbande, hur hon går hem och är ledsen, arg och sårad." Det skriver en farmor som uppmanar till mer vuxenansvar.

I alla möjliga sammanhang så förväntas du vara vuxen om du är typ 25 år och äldre. Om någon på bussen blir attackerad, en gravid kvinna inte får ståplats, en tiggare får glåpord kastade efter sig och så vidare. Tidningar, Facebook med mera svämmar över av kommentarer om hur man borde reagera om man bevittnar något liknande. Likadant om man ser någon repa i lacken på en bil, dra och slita i sin hund, barn som äter direkt ur godisboxar på Ica och så vidare. 

Men det finns en miljö och en situation där de vuxna runt omkring enbart är pedagoger, ingenting annat. Det är i skolmiljön. Lärare som utövar sitt yrke som pedagoger, säkert jätteduktiga, men de glömmer att de är de vuxna som träffar barnen cirka åtta timmar om dagen. Inte var och en kanske, men tillsammans. Men om 90 procent av pedagogerna glömmer att de också är vuxna människor runt barnen så kan det bli en del oklarheter. 

”Det krävs en hel by för att fostra ett barn”, säger talesättet. Men i den byn finns väl inga lärare? Man kan tro att det är uppfattningen, åtminstone i vissa skolor på Värmdö. 
Jag har ett barnbarn som går på en av dessa skolor. Hon är en tjej som går sin egen väg i klädstil och uttryck. Hon är ändå ganska känslig men viker sig inte för kritik och retsamheter för sitt utseende. Hon är duktig i skolan men lite otålig, rastlös och kan nog uppfattas som störig av vissa lärare. De som ser henne för den hon är ser dock både kvaliteten och charmen i denna tjej. 

Mobbarna håller ihop
Det finns ett gäng killar i hennes klass som stör sig på henne. De kallar henne för olika öknamn och otrevligheter. De håller ihop och de gör det dagligen. Få av övriga klassen står upp för henne och nästan ingen lärare! Nej, de ser bort, de flinar, de förringar. ”You are an easy target, they are only joking”, säger hennes engelsklärare. Ingen bryr sig hur mitt barnbarn mår av detta dagliga mobbande, hur hon går hem och är ledsen, arg och sårad. Jag tror ändå att denna underbara tjej kommer att klara sig bra. Hon har bra stöd hemifrån och får lära sig de grundläggande värderingar som man bör ha i vårt samhälle.

Mest orolig för mobbarna
De jag är mest orolig för är de sju killarna som mobbar henne. De som har bildat ett gäng, en klubb, en vi-känsla. ”Vi är störst, vi har makt, vi kan trycka ner andra! Och det verkar vara okej för ingen runt omkring oss reagerar.” 
Det jag menar är att jag tror att detta kan vara grunden till de gängvåldsamheter som vi läser om i dag; tänder eld på en äldre mans hår, rånar kvinna i Grisslinge, ungdomsrån och så vidare. Även om dessa ungar har schyssta värderingar hemifrån (vet ej) från föräldrar som de kanske träffar fyra timmar per dag men de fått okej från pedagoger som träffar dem  åtta timmar per dag så ger det helt fel signaler. ”Det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål”, om ni förstår vad jag menar. Om man aldrig får veta att detta inte är okej så eskalerar det och man har skaffat sig en karriär från skolmobbare — ungdomsrånare — till jag vet inte vad.

Jag säger inte att föräldrarna inte har något ansvar! Jag säger att alla vi vuxna har ett ansvar, vi tillsammans måste vägleda dessa ungdomar. Vi måste säga NEJ, detta är inte okej! Och vi måste säga det varje gång, första gången och alla andra gånger!

En orolig, vuxen farmor