Insändare Publicerad 12:23, 30 mars 2020

• Trots modern teknologi med hemmanätverk och videokonferenser så är det något som fattas", skriver insändarskribenten.

Det blåser snålt och är inte mer än ett par plusgrader. Ändå är vi en liten skara grannar som dragit med oss grillar på skottkärror och i lådcyklar för att mötas och grilla i områdets park.

Ingen hälsar som vanligt. Vi höjer armarna för att krama om folk vi inte sett på ett tag, men så fryser vi mitt i rörelsen, för så gör vi ju inte längre. Och det är också anledningen till att vi grillar korv i parken en kylslagen vårvinterdag, när röken fortfarande står som en kvast ur munnen. Fast våra barn redan passerat korvgrillaråldern.

De flesta har suttit hemma och jobbat hela veckan och få av oss hade nog förstått vilka effekter det skulle få i praktiken. På det stora hela jobbar vi på som vanligt när vi sitter och knackar på våra bärbara datorer. Men trots modern teknologi med hemmanätverk och videokonferenser så är det något som fattas. Jag saknar den korta inblicken i alla de människors liv som jag normalt passerar när jag cyklar till jobbet. Jag saknar till och med de mest knepiga av mina kollegor, och dem som jag träffar i hissen, vid kaffeapparaten och i kön till mikrovågsugnarna på lunchen. Jag vet inte ens vad de heter allihopa, men de är en del av en social värld, myrstacken vi alla drar våra strån till och jag känner mig oväntat mycket fattigare utan dem. Man saknar inte kon förrän båset är tomt, brukar det ju heta, och inget kan göra det mer tydligt än dessa extra-ordinära tider. Man förstår inte kaffemaskinens sanna värde förrän ”Gud”, Moder natur eller Stefan Löfvén stänger av huvudströmbrytaren. Jag tror vi alla känner av den här saknaden och vi försöker hantera den på de mest coronasäkra sätt vi kan tänka ut.

Den här helgen innebar det korvgrillning med grannarna i området. Ingen hälsade som vanligt. Och alla tog ett steg bakåt i stället för framåt, men den sociala distansen var kortare än den varit sen folk började hålla sig på sin kant och det kändes som om våra chanser att överleva som ”människor” ökade en smula.

Åsa Christiander
Nacka, Sverige, Världen