Insändare Publicerad 12:27, 25 november 2019

• För tre och ett halvt år sedan var insändarskribenten Mohammad analfabet, i dag pluggar han natur på en av Stockholms bästa skolor

Jag heter Mohammad och kom till Sverige för tre och ett halvt år sen. Då var jag analfabet, men nu pluggar jag på naturprogrammet på ett av de bästa gymnasierna i Stockholm. Den här texten har jag publicerat i Facebook-gruppen Aktuella händelser i Nacka, där den har fått 1 170 positiva och kärleksfulla reaktioner hittills.

Fördomar har blivit vanligare i samhället och det upplever jag när jag är på väg till, när jag är i och på väg från skolan. Jag möter fördomar i simhallen, på bussen, i mataffären. Jag möter fördomar på alla platser, varje dag. Min bakgrund är min historia och mitt ursprung min identitet.

Jag medger att jag kommer från världens farligaste plats, men det betyder inte att min personlighet är hemsk och omänsklig.

Att jag kommer från en, för många här, så främmande plats betyder inte att min personlighet är omänsklig.

Jag är inte den plats jag kommer ifrån, eller den kultur som finns där. Jag är min egen person, med erfarenheter och en personlighet som inte går att döma utifrån mitt ursprung. Vad mitt ursprung och mina erfarenheter faktiskt betyder är att jag fick en vuxenroll mycket tidigare än de flesta i ett land som finaste Sverige kan föreställa sig.

Jag vill dela med mig av en berättelse som jag tror är viktig och fascinerande för dagens samhälle.

De erfarenheter jag har från det jag genomlevt, lever jag med varje dag och när det känns tungt besöker jag simhallen för att slappna av.

För två veckor sedan träffade jag en pensionerad man i simhallen. När han öppnade bastudörren tittade han snett på mig, suckade och verkade inte längre vilja komma in. Det var varken första eller andra gången jag mött en person som inte tyckte om mig enbart på grund av var jag ser ut att komma från.

Som alla andra gånger kändes det tungt att se den här mannen bemöta mig så. Jag tänkte på det ett tag och tänkte: mitt utseende förklarar inte min personlighet, det är hur jag talar som beskriver min personlighet. Efter ett par timmar av tänkande, bestämde jag mig för att tala med och lära känna nya människor, att ge dem en chans att se vem jag faktiskt är, även om det blir lite stelt och onaturligt i början av samtalet.

Jag vill ge folk en möjlighet att inte döma mig utifrån mitt utseende och vill hjälpa folk att döma mig utifrån mitt hjärta och min personlighet.

Två veckor senare träffade jag mannen från bastun ännu en gång. Han såg mig men låtsades att han inte brydde sig, men jag intalade mig själv att våga hälsa.

Mohammad, du klarar det här, var inte rädd och våga hälsa, sa jag till mig själv på väg till bastun.

När jag träffade på honom i bastun hälsade jag på det bästa och ärligaste sättet jag visste.

Hans svar verkade framtvingat, ofrivilligt. Jag log ändå brett och satte mig längst upp, långt ifrån honom.

Vad ska jag säga nu? Fint väder, vad skön det är att vara i bastun, bastun är varm. Nej det är jättetöntigt, tänkte jag. Eller ska jag fråga honom om jag får trycka på knappen så att det blir lite varmare? Den meningen passar bra.

När jag var på väg till att säga det, frågade han om jag kunde göra just det, trycka på knappen.

”Ja, gärna”, svarade jag honom.

Sedan gick jag ut, duschade och ville komma in igen, hälsade när jag drog dörren och den här gången var hans svar artigt.

Yes, tänkte jag. Satte mig där jag suttit tidigare och frågade honom om han kommer till simhallen ofta.

”Ja”, svarade han, fortfarande men en ton av ofrivillighet. Sedan pratade jag om vetenskap och filosofi, om varför det är bra att basta efter att man har simmat och varför väljer man att göra det. Det blev tyst i några minuter.

Han kanske tänker att jag är dum i huvud, tänkte jag, eftersom jag pratat så länge.

”Du bryter lite, får jag fråga dig hur länge har du bott i Sverige?” frågade han, på ett trevligt sätt.

”Jag kom till Sverige för tre och ett halvt år sedan.” Jag log brett medan jag svarade.

”Herregud”.

Efter några minuter kollade jag på klockan och fick lite panik.

”Jag ska bege mig nu för att jag har lite bråttom men jag önskar dig en fortsatt trevlig dag”, sa jag.

Han ställde sig upp. ”Vilken skola går du på. Jag ska till Ica Kvantum i Sickla, vill du få skjuts dit?”

Jag blev förvånad och tänkte på det min fostermamma hade berättat när jag blev inplacerade hos henne: ”Om en okänd människa frågar dig någonting på vägen, ska du genast springa”.

Men jag ville inte springa. Jag ville ge den här mannen en chans.

Hon hade alltid avslutat sin uppmaning med: ”förstår du, Mohammad?”

Men nu förstod jag också att rädslan håller oss tillbaka från att se varandra för de vi verkligen är. Så, fortfarande rädd, tackade jag ja.

Och eftersom jag gav honom en chans, har jag nu fått en ny vän. Och han har fått en chans att få ett nytt perspektiv.

Nu har jag extra energi för att bemöta de utmaningar jag möter!

Det krävs öppenhet och mod för att integrera sig och bilda sociala relationer med andra människor. Vi kan skapa ett bättre och lärorikt samhället om vi ger varandra en chans och tar del av varandras erfarenheter.

Var glad och var dig själv. Låt inte rädslan som har byggts upp i samhället påverka dig.