Insändare Publicerad 09:59, 12 januari 2021

• Trist att Gustavsberg ska ställas vid den offentliga skampålen, anser insändarskribenten

Tillåt en före detta, numera luttrad, kulturnämndsordförande i Värmdö att uppmärksamma våra medborgare på några föga smickrande, nyligen publicerade artiklar om vad som pågår i Gustavsberg. Vi har ögonen på oss!

I senaste numret av Form, Sveriges ledande tidskrift för design och arkitektur, utgjuter sig skribenten Salka Hallström under rubriken ”Farväl Gustavsberg”. Och hon är inte nådig. Efter inledningen, ”Värmdös moderatstyrda kommunstyre fortsätter göra slarvsylta av Gustavsberg”, ger hon, mot bakgrund av den tidigare striden för att rädda konstnärsateljéerna i den före detta porslinsfabriken och nu senast beslutet att eventuellt lägga ner konsthallen där, en bild av vad som försiggår. Och hon skräder alltså inte orden. Hon använder uttryck som att ”kommunstyret hugger yxan i Gustavsbergs konsthall”. Hon refererar till Gustavsberg som en tidigare (!) levande, vacker bruksort med en unik funkisarkitektur där kommunstyrelsen nu vill ”döda det sista av platsen själ” och avslutar med frågan vad man säger om ett sådant ”bottenlöst, för att inte säga infernaliskt kulturförakt”.

Redaktören Annica Kvint som bevakar designfrågor i DN har även hon uppmärksammat vad som pågår i Värmdö (DN Kultur 11/12). Hon citerar vår kommunstyrelseordförandes, Deshira Flankörs, M, deklaration att ”Konsthallen ska konkurrensutsättas alternativt avvecklas”. Det säger sig Kvint ha svårt att få att gå ihop med den politiska ledningens (M, L, C, KD och MP) ambition i budgeten för 2021, ”Satsningar för framtiden”. Hon ställer därför den onekligen motiverade frågan om det inte har föresvävat kommunledningen att det kan finnas ett samband mellan de prioriterade ”skola, vård och omsorg” och kultur.

I en replik i DN (22/12) hänvisar Flankör till ett antal kulturinstitutioner som skulle vara resultatet av idel privata initiativ. Men hon nämner inte med ett ord folkrörelseägda Kooperativa förbundets utvecklande av Gustavsbergs fabriker, från att ha varit en porslinstillverkare bland flera 1937 till stor industri med keramisk konst och konsthantverk som företagets signum under de följande 50 åren. Med tydliga spår i Gustavsbergs planering och arkitektur. 

Min avsikt med det här inlägget är inte att polemisera med Deshira Flankör. Men det är väl magstarkt av en representant för det parti som vi i 20 år har kämpat emot för att etablera Nationalmuseum som övertagare av porslinsmuseet i Gustavsberg, att nu åberopa det som ett resultat av det egna politiska etablissemangets välvilja. Så förhöll det sig nämligen inte. Detsamma gäller konsthallen Artipelag. Dess initiativtagare och ägare har åtskilliga synpunkter på kontakterna med kommunen, under och efter etableringen. Jag vet, jag var i min dåvarande roll med och tog emot och välkomnade vederbörande, Björn Jakobson, när han vände sig till oss med sin förfrågan om etablering på Hålludden. Skepsisen var uppenbar från dåvarande oppositionen. Där var inställningen av typen ”nä, nä, det där kommer inte att bli något, så mycket pengar har han väl ändå inte”.  Vidare, för bemötande av Flankörs hänvisning till det blivande kulturhuset finns tyvärr inte utrymme i det här inlägget.

På Flankörs replik svarar Annica Kvint (DN (22/11): ”Bit för bit säljer nu kommunen ut bygdens kulturarv till högstbjudande. Hur ska man kunna se det som något annat än kulturfientligt?” Ja, det finns det många som frågar sig! Och trist är det att Gustavsberg med sina stolta traditioner som ledande inom konst, konsthantverk, design och arkitektur ska ställas vid den offentliga skampålen. Vi förtjänar bättre.

Jan-O. Landqvist
Industridesigner MFA, professor emeritus.