Debatt Publicerad 11:42, 09 maj 2020

• "Två månader har vänt upp och ner på stora delar av tillvaron som jobb, fritid, socialt nätverk, affärer, ja till och med relationen till våra anhöriga", skriver Deshira Flankör, M, kommunstyrelsens ordförande i Värmdö

I två månader har svenska folket rekommenderats att leva efter folkhälsomyndighetens restriktioner på grund av covid-19. Två månader har vänt upp och ner på stora delar av tillvaron som jobb, fritid, socialt nätverk, affärer, ja till och med relationen till våra anhöriga. Många av oss är utsvultna på en rejäl kram av mor, far eller annan äldre bekant. Många av oss befinner oss i en ovanligt ensam situation, i total isolering. 

Därför är det inte svårt att förstå känslan av likgiltighet till alla aviserade restriktioner, att människor kan känna att nu är det nog och bara för en stund låter bli att tänka på covid-19. Inte minst påverkar vårkänslornas magiska optimism oss till att tro att allt är som vanligt igen, som för några månader sedan när vi kunde vara sociala på ett mänskligt sätt. 

Vi är många som inser att två månader är lång tid för att bli frihetsbegränsade, men tänk om personalen i våra samhällsfunktioner en dag skulle känna likadant. Läkare och vårdpersonal som slänger av sig skyddsutrustningen och nöjer sig med sina engångshandskar och lite handsprit före och efter undersökningarna. Tänk om vårdpersonal får för sig att spåren efter munskyddet ser ut att graveras som bestående ärr. Eller om sjuksköterskor och vårdbiträden lät bli att plasta in sig från topp till tå inför omvårdnaden av våra äldre sjuka. 

Vad skulle hända om hemtjänstpersonal åker runt från ena brukaren till den andra efter att ha låtit bli särskilda skyddsrutiner hos den covid-19-smittade? Tänk om personalen i sjukvården och den kommunala omsorgen skulle resonera som några nu gör? Förmodligen skulle våra sjukvårds- och omsorgsinstanser vara rena dödsfällan. 

Därför är det på sin plats att påminna om dessa hjältars tillvaro, deras dagliga kamp och minutiösa lidande av utrustningens fysiska effekter, dess psykiska belastning och situationens påfrestningar. 

Det är en skara med människor som vi inte vill ska ge upp. En grupp som inte kan välja att fly från den verklighet som råder. Det är en grupp människor som bortom sina spår från skyddsutrustningen kommer att leva med mentala ärr av minnen från alla de unga och gamla patienter som de inte kunnat rädda. Det är en grupp människor som alltid behövs, även när krisen är över. 

Så innan du bestämmer dig för att tycka att det är nog med restriktioner och tänker förverkliga din sommar genom att resa fritt, skippa avståndet till andra, ställa till med fest eller glömma bort handhygienen, ta en funderare på sjukvårdspersonalen och personalen inom kommunal vård och omsorg. Vi vill inte att de känner likadant!

Deshira Flankör, M
Kommunstyrelsens ordförande i Värmdö