”Jag börjar med skakande händer”

Kultur & Nöje Publicerad 13:58, 26 november 2022

• Läs Frida Axelssons vinnande novell

Vi stod vid busshållplatsen och stirrade på stubben som blivit kvar när de högg ner eken som alltid hade funnits där. Inte bara alltid som i hela mitt liv utan alltid som i för alltid.
”Och det här kallar de demokrati”, sa du buttert och sparkade på gruset vid dina fötter.

”Jag slår vad om att deras begravningskistor kommer vara gjorda av det här trädet.”

Jag låtsades att ljudet från vägen bakom oss kom från havet. Varje bil var en våg.
Du stirrade fortfarande på det avhuggna trädet.
”Vet du, Billie”, sa du. ”Träd kan anpassa sig till en svallvåg eller rekordlåg regnnivå, men aldrig till en motorsåg.” Jag nickade.
”Hur ska man egentligen veta vad man ska göra nånsin med nånting?”, frågade jag dig och du ryckte på axlarna.

”Lyssna på kroppen, den kan inte ljuga. Hjärnan däremot – ljuger hela jävla tiden.”

Det var flera veckor sen. Nu sitter jag i bibliotekets källare på golvet av det som kallas arkivet, men som bara är ett litet rum fullt med uppslagsverk. Jag sitter i hörnet med två väggar mot ryggen och tvingar mig själv att le även fast händerna skakar.
Det enda min kropp gör är att ljuga för mig.
Jag har ett lätt liv jämfört med dem före mig jagharettlättliv det finns andra som har det värre jag är priviligierad jag har rättigheter jag har.
Ingen rätt att känna ett tryck över hjärtat som känns som två volymer av nationalencyklopedierna i hyllorna runt mig. Dessutom har jag bråttom.

Så jag trycker bort känslan av hur vågorna sköljer över mig och går uppför trappan i biblioteket. Jag trycker bort att undra vart jag skulle gå när det blev för kallt och tårarna kom och kläderna droppade, vart jag skulle gå när jag insåg att ljudet från vågorna kom från bilar.
Jag springer ut genom dörrarna och över vägen för att hinna med bussen som redan står vid hållplatsen. Hör pysandet när dörrarna stängs och jag ler och säger hej och sätter mig längst fram.

När bussen börjar köra slår chauffören av musiken som han nickade med huvudet till och slår på nyheterna istället och jag låtsas att jag inte hör hur de säger att utsläppen har ökat i år. Jag låtsas att jag inte vill slå sönder fönsterrutan. Jag låtsas att världen inte går sönder, och reser mig upp och vinglar till när bussen stannar och sätter mig längre bak vid dörrarna i mitten.

Andas. Skulle jag få känna ilska när det finns de vars hela liv har rasat samman, vars hus har rasat. Folk som dör. Skulle jag få känna sorg över samhället när jag lever i en himla demokrati där jag får göra vad jag vill? Varför skulle jag få?

Bussen hinner precis starta och jag hinner precis blunda och luta huvudet mot den kalla rutan när vi stannar. Jag väntar på ljudet av att dörrarna öppnas och folk som rör på sig. Men när det inte kommer öppnar jag ögonen och tittar ut. Vi är inte vid en hållplats, eller ett trafikljus.

Vi står stilla i en kö av bilar och jag ställer mig upp för att försöka se vad som händer.
Bilarna runt oss tutar i fyra stämmor.
På gatan framför bilarna, framför oss, sitter det människor. Med banderoller och jag undrar om de har limmat fast sig som jag hörde nån säga på radion en gång.
Jag undrar om jag kommer hinna. Jag undrar hur länge vi ska stå här. Jag undrar varför de gör det, sitter där, när vi har det så bra? Om de inte borde vara de som ser skogar brinna upp och tsunamivågor rulla in – de som sitter på vägarna.

Jag sätter mig ner igen. Sväljer. Fast är det verkligen så? Att trycka bort allt; ilskan, sorgen. Är det att använda mina rättigheter?
Busschauffören säger att det här kanske tar ett tag och öppnar dörrarna. Några går ut. Inte jag.

Men sen, när dörrarna börjar glida igen hoppar jag upp och springer ut. Jag har ju bråttom.
Snubblar till på trottoaren och börjar gå uppströms mot bilarna som tutar. Går så snabbt at fötterna domnar av samtidigt som jag vänder mig om för att se vad som händer där borta.

Nån från bilarna har gått ut och skriker åt dem. De som sitter på gatan. De som är så rädda.
Jag tvärstannar. Tänker på eken. Tänker på dig.
Sen vänder jag och springer åt andra hållet, mot er.
Ni håller i en stor banderoll som han som steg ut från bilen sliter i, försöker ta. Han sparkar mot er också men sen backar han, sätter sig i sin bil istället och slår igen dörren. Jag har slutat andas.
Jag kan vara tacksam och ändå känna ilska.
Jag är priviligierad men jag får känna sorg. Ångest. Frustration. Alla människor har väl rätt till alla känslor?

Jag ser att du sitter där på kanten och du sa en gång att när smärta kommer för att hälsa på måste man släppa in den. Annars kommer den banka på dörren och när jag inte öppnar kommer den slå sönder ett fönster. När det minst passar, när jag egentligen inte klarar av det.
Jag sätter mig bredvid dig. Asfalten är hård. Jag behöver inte trycka undan. Jag kan använda mitt priviligium, mina rättigheter.

Vi måste använda våra händer som skakar, nationalencyklopedierna över hjärtat.
Använda det i dag för de som kommer imorgon, för de som inte kan säga ifrån.


 
Testa NVP Plus - 60 dagar för 60 kronor

Testa NVP Plus - 60 dagar för 60 kronor

Senaste nytt om Nacka och Värmdö
Sajt, app och e-tidning
Se erbjudandet här
x