De sprider kalla kårar i höstmörkret

Nackaförfattarna Samuel Karlsson och Viktoria Höglund är aktuella med varsin deckare.
FOTO: BJÖRN QVARFORDT OCH EVA LINDBLAD
Kultur & Nöje Uppdaterad 12:40 22 oktober 2019

Den ene nötte enträget på i många år innan genom-brottet äntligen kom.
Den andra debuterar efter att som 40 plus tagit tag i författardrömmen.
Samuel Karlsson och Viktoria Höglund är aktuella med nya deckare.

Två skjutna dykare hittas i en båt som driver på havet utanför Västervik. En förälder i Stockholm får värsta tänkbara telefonsamtalet. Så inleds två färska deckare, ”I mördarens skugga” av Samuel Karlsson, Älta, respektive ”Den som haver barnen kär” av Viktoria Höglund, Storängen.

Gemensam nämnare för författarna, utöver att båda bor i Nacka, är att genombrott och debut skett i någorlunda mogen ålder. Samuel Karlsson, 50, gav ut böcker för egen maskin och publicerades på mindre förlag innan Lind & Co slutligen plockade upp hans ”Den som dödar” som ljudbok 2017.
– Jag har blivit refuserad säkert 50 gånger innan det lossnade. Framför allt gick min senaste bok, ”Morden på Mörkö”, fantastiskt bra som ljudbok. Den låg etta på Storytel en hel månad, petade ner Lars Keplers ”Lazarus” från förstaplatsen. Den prestationen lever jag lite på, säger Samuel Karlsson med ett skratt.
Hur orkade du nöta vidare trots refuseringarna?
– Det berodde på ren envishet, eller dumhet. Jag har hela tiden haft tron på att det någon gång kommer att hända något.

Även Viktoria Höglund har länge burit på författar-ambitioner. Ansatser till att skriva har genom åren också gjorts, men det dröjde innan hon på allvar gav barndomsdrömmen chansen. 
– Jag har alltid varit en skrivande person, älskade uppsatsskrivningar i skol-åren och har tidigare givit ut en fackbok (”Från jobbdröm till drömjobb” tillsammans med Sofia Rasmussen 2016). Men det är romanförfattandet som lockat och för ungefär två år sedan bestämde jag mig. Jag har länge tyckt mig sitta på en bra idé för en deckare, och skrivit tidiga utkast, men haft svårt att få tiden att räcka till för att skriva den helt klar.

Den ”bra idé” som hon nämner är ett av de värsta telefonsamtal som en förälder kan tänka sig. Nämligen beskedet att ditt tvååriga barn försvunnit från sin förskola.

”Åldern ingen nackdel”
– Det är en mardrömstanke som föddes när mina äldsta barn, som i dag är 11 och 13, var små. Utifrån den händelsen kretsar handlingen. Min bok har inte det klassiska deckarspåret. Det jag ville fördjupa mig i var psykologin hos samtliga inblandade karaktärer i berättelsen, även gärningspersonerna. Psykologi är ett stort personligt intresse, säger 46-åriga Viktoria Höglund, som anser att det kan vara en fördel att debutera lite senare i livet.
– Åldern ser jag inte som ett hinder. Tvärtom. Det här är en bransch där du kan hålla på länge och om du debuterar senare har du mycket värdefull livserfarenhet som du kan ta med dig in i skrivandet, säger hon.

Läsare från Nacka kommer kanske att känna igen somliga miljöer i hennes ”Den som haver barnen kär”. Huvudkaraktären Malin Dahl bor i Orminge och tar båten från Nacka strand in till arbetet som psykolog i Stockholm.
Geografisk igenkänning erbjuder däremot inte Samuel Karlssons ”I mördarens skugga”, som utspelar sig på ön Mörkö utanför Västervik. Faktum är att inte ens Västerviksbor lär känna igen miljön på ön ifråga — eftersom den är fiktiv.
– Det är bok nummer två om polisen Jessica Jackson som tagit tjänstledigt och försöker väcka liv i ett gammalt nerlagt mejeri på ön. Sedan påträffas två skjutna dykare i en båt och ställer alla planer på ända. Det är lite av en gåta, en Agatha Christie-deckare där läsaren själv kan lägga pusslet.

Växte upp med skrönor
Samuel Karlsson är sedan tio år Ältabo, bodde tidigare i Sickla, men när det kommer till skrivandet återvänder han ständigt till Småland, där han är född och uppvuxen.
– Det finns en speciell stämning i Smålands mörka skogar, med sina ödsliga hus och kufar, som betyder mycket för mig. Jag är uppvuxen i en liten by, Djursdala utanför Vimmerby, och där fanns många udda figurer, ensamma gubbar med vedspis och utedass som spelade fiol och drog färgstarka och inte sällan blodiga skrönor. Jag tyckte att det var underbart att lyssna på dem och har alltid burit med mig lusten att berätta liknande historier, säger han.