Dagbok om ett
Ingarö i förändring

Barbro Maassen har skrivit ett stycke Ingaröhistoria utifrån Axel Wennbergs dagbok från 1800-talet.
FOTO: Lennart Spetz
Kultur & Nöje Uppdaterad 15:11 12 juli 2019

Under 54 år beskrev Axel Wennberg i sin dagbok ett Ingarö i förändring. Barbro Maassen har nu tagit berättelsen vidare och i en ny bok skildrar hon Värmdöbors levnadsöden under decennierna fram till första världskriget.

På 1800-talet var det inte någon självklarhet att kunna skriva. Men Axel Wennberg var en som fått lära sig, och mellan 1860 och 1914 skrev han om stort och smått på sin Ingarögård och bland Ingaröborna.

– Han var skärgårdsbonde och växte upp på Ägnö, som hör till Erstavik. När han var 19 år blev han självägande bonde tillsammans med sin mor på gården Kolbacken, strax söder om Långvik på Ingarö. Det var då, 1860, som han började skriva ner vad som hände i hans omgivning, säger Barbro Maassen, som själv bor på Ingarö.

”Både vanlig och ovanlig”
På Axel Wennbergs tid bodde det omkring 800 personer på ön och familjen Wennberg hade en relativt liten gård, men var självägande. Självhushållet drygades ut med inkomster – bland annat från skrivuppdrag.

– Axel Wennberg var både vanlig och ovanlig. Redan 24 år gammal förde han protokoll över sockenmagasinet, vilket var lite av ett förtroendeuppdrag. Han hjälpte också icke skrivkunniga med att skriva brev, testamenten, auktionsprotokoll och andra handlingar, säger Barbro Maassen.

Så kallade bondedagböcker, som Axel Wennbergs, skrevs runt om i landet och ett antal finns arkiverade och utskrivna. De berättar om arbetet på gårdar och anteckningar om vädret. Men Axel Wennbergs dagbok innehåller också mycket annat.

– Axel var en känslosam person och man kan se en skrivglädje i hur han skildrar naturen och sina kärlekar. Han skriver också om familjens fosterbarn och hur han kunde sakna dem långt efter att de lämnat familjen. Och efter att hans och hustrun Sofias dotter dött 1876, skrev han ingen dagbok på sex år. Det finns i alla fall inte någon dagbok bevarad från den tiden.

Stort pussel att lägga
Axel Wennberg nämner många personer och platser, men förklarar dem inte, vilket varit en utmaning för Barbro Maassen, som arbetat med dagboken i 30 år.

– Han använde förkortningar och ibland ett kodspråk. Han skrev för sin egen skull. Så jag har fått gå till många andra källor för att se vilka de personerna var. Det har blivit till ett stort pussel.

En del av pusslet lade hon när hon arbetade som lärare på Svartsö, och då upptäckte hon att hon hade barnbarns-barnbarn till Axel Wennbergs kusin som elever.

– Senare flyttade min familj till Gustavsberg och jag arbetade på skola i Orminge. Där hade jag inte lika mycket tid att arbeta med skärgårdens lokalhistoria. Det var när jag blev pensionär som jag fick tid att skriva klart.  
Handlar inte bara om Ingarö

Resultatet är en levande bild av livet på Ingarö under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, med högtider och sjukdomar, skola och fiske, och resor till Gustavsberg och Stockholm.

– Det handlar naturligtvis om Ingarö, men också om Värmdö och om hur livet såg ut i hela Stockholms skärgård. Och Sverige var ett land i förändring.

Bland annat dök plötsligt de första sommargästerna upp.
– 1874 finns den första anteckningen om att familjen på Kolbacken hyrde ut till sommargäster. Ibland hyrde de ut ett rum och andra gånger hyrde de ut hela huset och bodde själva i en bod. Alla husen skulle fejas och tapetseras för sommargästernas skull, beskriver han.

Tolv böcker har ingått i Axel Wennbergs Ingarödagbok, men det har visat sig finnas fler:
– När min bok just släppts var det personer som berättade att de hittat tre böcker till, tidigare okända.

Boken säljs på Skärgårdsmuseet

Barbro Maassens bok om Axel Wennbergs Ingarödagbok heter ”Lerkan siöng alla dagar och förliden gårdag hittade jag blåsippor i knopp. Ingarödagboken 1860-1914” och säljs på nätet samt på Gustavsbergs bibliotek, Klackenbergs Böcker&Papper och på Skärgårdsmuseet i Stavsnäs.

  • Lennart Spetz