Skärgården Publicerad 13:49, 28 mars 2022

• Svartsö fick snabbt igång ett flyktingmottagande • ”Vet inte vad det finns kvar att resa hem till”

Det pratas ukrainska, lagas borstj och går att höra ortodoxa böner på Svartsö.
De bofasta på ön har snabbt och effektivt fått igång ett flyktingmottagande, inklusive transporter, mat, logi  — och hopp om en ljus framtid för ukrainska familjer från den bombade staden Charkiv.
– Det är nog typiskt för skärgårdsbor. Vi är liksom tvingade att hjälpas åt och har det i oss, säger Lotten Ivanoff som upplåter Svartsö skärgårdshotell och vandrarhem som transitboende.

Svartsö, längst ut i Värmdös norra skärgård, har blivit tillfälligt hem för kvinnor och barn från Charkiv i Ukraina.

Det ständigt närvarande nätverket som finns bland öborna kom till nytta då en av de bofasta, Olena Tidblom, ursprungligen från just Charkiv, ville få kompisar och bekanta att hitta en bra tillflyktsort, och tipsade om Sverige och Svartsö.

Sedan gick det snabbt. Hos Lotten på hotellet jobbar Kristina Juciene, som kommer från Litauen och är rysktalande, som kunde fungera som tolk. På fastlandet fanns det folk som kunde hämta vid Nynäshamn med bil, vid Boda och Åsättra bryggor fanns det båtar redo och på själva Svartsö fanns logi, mataffär och hjälpsamma människor, som både ville och kunde ge mat och pengar. Det finns till och med en skola med barn att leka med, arbetstillfällen likaså — men få permanenta bostäder.

Göran Lagerström, som bor på en grannö och arbetar för Skärgårdens intresseorganisation Siko, berättar: 

– Det är ett fantastiskt engagemang som vi självklart stöttar. Öborna såg möjligheten att bidra och gör det bra. Kanske stannar några familjer, även om det inte är det väsentliga för oss säger Göran, som är en av dem som hjälpt ukrainarna med kontakter med myndigheter.

Lotten Ivanoff är spindeln i nätet för flyktingmottagandet på Svartsö.

Lotten Ivanoff, som driver Svartsö skärgårdshotell sedan nio år, har bara några få gäster så här års, och därmed plats för flyktingarna. Åtta av rummen är tillgängliga för ukrainare, hittills har som mest 15 flyktingar bott där samtidigt. 

– Det är ju krig, och vi kan hjälpa. Så det känns bra, säger hon när vi hinner prata i lugn och ro på Vaxholmsfärjan. 

Hon har fått med sig lite extra kläder från stan och Astrid Lindgren-böcker på ryska, det språk som alla från Charkiv kan. 

När hon kommer fram till sitt hotell och vandrarhem pågår undervisning i buss-, båt- och allmän Sverigekunskap. Kristina Juciene visar och berättar på ryska för Oksana och Liubo Shevchenko, och Tatiana Kalmyk, tre vuxna kvinnor. I andra sidan av det ljusa samlingsrummet sitter nio-åriga flickorna Liisa och Polina och tittar på en app som med bilder visar vad saker heter på svenska och ryska.

– Det känns verkligen jättebra att kunna hjälpa till. Man känner sig behövd när man kan språket, säger Kristina och ler.

Kristina Juciene, ursprungligen från Litauen, har fått en ny viktig uppgift som tolk på ryska.

Lotten Ivanoff, som är något av spindeln i nätet, konstaterar att det varit lätt att få folk att hjälpa till.

– Men visst blir det många telefonsamtal, säger hon och ursäktar sig, det ringer igen.

Nu är det ”ordinarie” gäster som undrar om det finns plats.

– Självklart, svarar Lotten.

Hon berättar att hon var lite nervös hur det skulle gå första helgen, då de ukrainska familjerna och ordinarie vandrarhemsgäster skulle dela samlingsrum och kök. 

– Men det gick jättebra. Det blev nog ett litet lyft för alla inblandade. Spännande och bra möten.

Lotten Ivanoff, Kristina Juciene och Eva Kullgren, som normalt driver vandrarhemmet på Stora Kalholmen längre ut i skärgården, är på plats och hjälper till med det mesta. Men maten lagar de ukrainska kvinnorna själva.

Så ringer det på Kristinas mobil. En av de ukrainska familjerna som bott lite längre tid på Svartsö är själva på utflykt med båt och buss. Men har hamnat lite fel. Så Kristina försöker förklara hur de ska komma rätt.

– De åker gratis i lokaltrafiken med ukrainska pass och det är jättebra att de försöker klara sig själva. Eftersom Kristina är lugn är jag också lugn — utåt i alla fall, säger Lotten om bussproblemen i Täby.

Lånar ut sitt hus

Skärgårdshotellet har fått donationer, och det finns konton i affären som Svartsöbor satt in pengar på, som ukrainarna kan använda till matinköp. Men förhoppningen är att få kostnadstäckning, så småningom.

– De kan inte bo här hur länge som helst. Målet är att de ska klara sig vidare, och förhoppningen är att hitta jobb och bostad. Kanske här, kanske någon annanstans, säger Lotten Ivanoff.

Sammanhållningen och den sociala kompetensen på ön är det jag gillar.

Anders Carlsson, med ett par hus på höjden ovanför den stora insjön på Svartsö, är en av dem som lånat ut ett fritidshus till en ukrainsk familj. Han såg det som självklart att hjälpa till, en kortare period.

– Jag hörde om engagemanget och räckte upp handen. Jag har ett hus ledigt och det fungerar fint. Sammanhållningen och den sociala kompetensen på ön är det jag gillar. Jag ska ta med familjen ner till restaurang Sågen, för att se om det finns jobb för dem. Och så får de vara med på öns fredagspub, och träffa folk, säger han.

– Vi har inte så mycket kontakt. De sköter sitt, men jag och kvinnan i familjen fann varandra när jag rensade bland rosorna. Det märks att de inte landat i sin sorg ännu, säger Anders Carlsson.

 

Liisa Shevchenko lutar sig mot sin mamma Oksana, som bläddrar i en av böckerna som skänkts till flyktingarna på vandrarhemmet på Svartsö. Här bor även Polina Kalmyk, som också flytt från kriget i Ukraina, och som nu blivit kompis med Liisa.

”Vet inte vad det finns kvar att resa hem till”

När bomberna briserade som värst ville nioåriga Polina inta vara med längre.
”Nu kan de kan lika gärna få träffa vårt hus”, sa hon till sin mamma Tatiana.
Där och då bestämde de sig för att fly.  Nu är Svartsö ett tryggt hem för Polina — och Liisa en ny kamrat.

Historierna om hur och varför ukrainarna kommit till Svartsö påminner om varandra. Det är mest mammor och barn, och några äldre kvinnor, som rest. Flykten har gått via tåg i hemlandet, buss genom Polen och färja till Sverige och till sist skärgårdsbåt till Svartsö.

– Det roligaste på hela den långa resan var den lilla båten på slutet, säger Polina Kalmyk och hennes nya kompis Liisa Shevchenko och skrattar.

Alla har kommit hit med det allra viktigaste, oftast en liten väska med det man fått med sig och man klarat av att bära. Och så har alla på något vis haft kontakt med Svartsöbon Olena Tidblom och hennes syster Viktoria här i Sverige.

Polina Kalmyk drar med sig Liisa Shevchenko på nya lekar i deras nya hem, transitboendet på Norra Svartsö.

Polina reste med sin mamma Tatjiana från Charkiv, miljonstaden i östra Ukraina som invasionsstyrkorna från Ryssland bombat sönder och samman, och lämnade kvar pappa.

Ungefär samtidigt reste också nioåriga Liisa från samma stad, med sin mamma Oksana och mormor Liubo, mot Sverige och Svartsö.

Så nu har två små flickor hittat varandra.

Vi följer kriget på Youtube och vi ringer hem till våra män

Deras mammor och Lizas mormor berättar livligt, utförligt och med sorg i ögonen om vad de lämnat och om sin framtid, via tolken Kristina Juciene. 

– Vi trivs här. Det är lugnt och tryggt och alla är snälla. Vi följer kriget på Youtube och vi ringer hem till våra män, säger de.

– Men jag vill åka tillbaka hem så fort som möjligt, säger mormor Liubo Shevchenko. 

– Fast jag vet inte vad det finns kvar att resa hem till.

Trygg famn. Liisa Shevstjenko har med sig sin ”babushka” — mormor Liubo på flykten till Sverige. 

Liisas mamma Oksana går fram och tillbaka mellan köket, sin dotter och till en soffa där hon kan prata ostört i sin telefon. Hon pratar med sin man och berättar att han lärt sig att baka sitt eget bröd.

Hon kramar sin dotter, diskuterar med sin mamma och lagar god soppa. Och väntar.

En av kvinnorna som kom någon vecka tidigare har redan fått jobb på en krog i närheten, haken är barnvakt och även att finna permanenta bostäder. För det finns arbetstillfällen.

Liubov Kuplevatska reste ensam från Charkiv till Sverige. Här söker hon tröst i en ukrainsk/rysk ortodox bönbok.

Liubov Kuplevatska, som rest ensam från Charkiv, berättar på bra engelska att hon kommit till paradiset och hoppas kunna återförenas med sina barnbarn, 14 och 11 år gamla, som också är på flykt. Hon vet att de är i säkerhet i västra Ukraina, men ändå. 

Hon har nästan inga saker alls i rummet, men tar fram sin lilla bönbok och läser tyst en vers på en blandning av ukrainska och ryska. Hon visar skorna hon fått, och en varmare jacka. När hon reste från Lviv var det närmast sommar. 

Liubov arbetar på universitet i Charkiv med att ta emot utbytesstudenter från hela världen och kan väl närmast betraktas som en ”sfi-lärare”. Nu är det hon som är ny i ett nytt land.

– Det är så väldigt fint här, alla är trevliga och det är så fint med Östersjön och allt, säger hon och visar sitt lilla vandrarhemsrum.

Hon både ler och gråter samtidigt. 



 
Testa NVP Plus - 1 månad för 1 krona

Testa NVP Plus - 1 månad för 1 krona

Senaste nytt om Nacka och Värmdö
Sajt, app och e-tidning
Se erbjudandet här
x