På Svenska Montessoriförbundet auktoriserar man skolor utifrån kriterier som arbetats fram under ledning av förbundet. Det ska säkerställa att pedagogiken – grundad på Maria Montessoris tankar – fungerar som tänkt.

Viveka Munck-Emond på förbundet tycker att det är tråkigt att så få Montessoriskolor lever upp till kraven som ställs, och att så många väljer att bara vara ”Montessoriinspirerade”, utan att vilja leva upp till alla krav.

– Montessoriinspirerad är det sämsta. Att bara ge eleverna frihet att välja blir lätt till hela havet stormar. Läraren ska stötta eleverna när de väljer ett material som de är intresserade av. Man ska kunna pedagogiken ordentligt, inte vara lite inspirerad, då kan man lika bra göra den till en vanlig skola.

Montessoriskolan Castello var tidigare auktoriserad av förbundet, var under några läsår delvis auktoriserad och har det senaste läsåret inte varit auktoriserad alls.

– Det var en av de bästa Montessoriskolorna, men en skolkoncern som den som nu tagit över har helt andra värderingar än vi, säger hon.

– Men vi kan inte skydda Montessorinamnet, utan den som vill kan använda det. Vi har sett tendenser att skolor köps upp av koncerner därför att det är ett jättebra varumärke att heta Montessori.

Castello startades 1995 som ett föräldrakooperativ och koncernen i fråga, som äger skolan sedan 2010 är Pysslingen Förskolor och Skolor AB.

”Upp till huvudmannen”
Johan Svenonius är verksamhetschef för Castelloskolan Montessori, och konstaterar att skolan egentligen inte är en Montessoriskola just nu:
– Nu är vi Montessoriinspirerade.

Borde ni ha kvar namnet Montessoriskola om ni inte är auktoriserade?
– Det kan man fråga sig.

Samtidigt kan gränsen mellan att få eller inte få en auktorisation vara fin:
– Auktorisationen kan påverkas av att en lärare är tillfälligt borta ett år. Det viktiga är att man strävar mot att ständigt bli bättre, säger Viveka Munck-Emond.

Enligt Castellos rektor Anna Morberg är det det som är fallet:
”I höstas när ansökningstiden för auktorisation gick ut, hade vi inte tillräckligt med utbildade lärare med Montessoriutbildning för att få auktorisation.”

Nu har man rekryterat lärare och räknar med att få auktorisation nästa läsår.

En saknad auktorisation behöver inte göra att skolan inte lever upp till läroplanen. Enligt Ole Ulnäs, utredare inom tillståndsprövning på Skolinspektionen, bedöms skolorna utifrån skolagen, inte utifrån pedagogiken:

– Det är inget krav att skolan ska vara auktoriserad av till exempel Montessoriförbundet. Vi ger inte tillstånd till en pedagogik, det är upp till huvudmannen.

Godkänd skola har inga raster

Saltsjöbaden

I ett fristående hus på Igelbodaskolan finns en av bara fyra auktoriserade Montessoriskolor i hela Stockholmsområdet.

90 lågstadiebarn och åtta vuxna arbetar gärna på golvet. Arbetsro råder och idealet är att alla elever arbetar med det ämne de är intresserade av, när de vill. Inte ens raster finns på schemat, så en arbetsperiod löper från kvart över åtta till halv tolv på förmiddagen. Fritt val och långa arbetspass är två grunder i pedagogiken.

När läraren Maria Lilja kom till Igelboda för fyra år sedan hade eleverna viss frihet, men inte lika mycket som idag.

– Man vill nå fram till att eleverna har full frihet, där är inte ens vi riktigt ännu.
Men hösten 2014 föll den sista pusselbiten på plats, som gjorde att Montessorispåret på Igelboda skola (MI) sedan dess är auktoriserad av Svenska Montessoriförbundet.

– Det var en av våra lärare som fick sin Montessorilärarexamen och som gjorde att vi levde upp till alla villkor förbundet ställer, säger Maria Lilja.

Diplomen sitter på en vägg i det stora samlings- och fritidsrum som är ett nav i skolan.
Eleverna Elsa Swaffer, Max Hammarberg och Leon Snällfot går sista året på MI och visar runt.

I förskoleklassens rum finns skåp med snäckor och fossiler, ett rum för rörelse och lek och material för framför allt matematik och svenska. Några barn sitter vid bord, men populärast är att arbeta på de stora mattorna på golvet.

Varje elev har en pärm där alla moment i alla ämnen finns. Där hittar eleverna själva nya uppgifter och kryssar för när de klarat momentet.

För rundvandringen har Elsa avbrutit sitt arbete med skrivstil. Max har just repeterat decimaltal och Leon har tränat subtraktion.

– Vi får egentligen bestämma helt själva vad vi ska arbeta med, men vet man inte exakt vad så ber man fröken om hjälp, säger Elsa.

– Eftersom vi inte har raster får man jobba klart med det man gör. När man får ta ansvar själv över vad man gör så vill man lära sig, säger Leon.

Ett rum på skolan används till kultur och språk och ett annat till matematik och geografi. En ateljé finns också.

Några skolbänkar i rader finns ingenstans. I samlingsrummet finns ett mindre bord och ett par soffor och överallt är eleverna utspridda, lutade över skrivböcker, plattor, teckningar eller spel eller läseböcker.

– Barnen i 1-3-an har ett nära samarbete med barnen i förskoleklass också. Det är öppna vägar i hela huset, säger Maria Lilja.