FAMILJENYTTSe fler Dagens namn: Vibeke, Viveka

Kontakta NVP Tipsa NVP Om NVP Fredag
16 november 2018

Ryno Quantz

Spanar efter den tid som flytt

Kultur & Nöje 10:59 | 05 november 2014 Vad tänker du om tiden som gått? Den frågan har konstnären Inger Andersson ställt till sex äldre Gustavsbergsbor. Nu sammanfattar hon svaren i en utställning.
Det viskas i salen. Fyra hörlurar ligger fästa vid en träskulptur mitt på golvet. Om man för dem mot öronen kan man höra rösten från Lasse, 86: ”Man har tänkt på det efteråt. Jag var ung då, i början av femtiotalet, efter kriget. Men de hade inte bombat så mycket.”

Därefter berättar han om sina tio månader för Ax:son Johnson-koncernen i Glasgow. Månader som fortfarande spelar stor roll för honom.

Började med ”paus”
– Han säger att han kanske borde ha stannat där. Och att om han fick leva om sitt livså visste han hur han skulle göra. Då skulle han resa iväg igen. Han pratar mycket om chanser och möjligheter.

Det säger konstnären Inger Andersson, som initierade samtalet. Ljudupptagningen är del av utställningen ”Om du tänker på en skog”, som fram till 21 december fyller rummen i Gustavsbergs konsthall.

Utgångspunkten har varit konversationer med sex äldre Gustavsbergsbor. De har pratat om hur de tänker på tiden som gått. Fyra av intervjuerna går att lyssna på i utställningen.
Det började med begreppet ”paus”.
– Vi andra springer och har inte tid. Jag ville veta hur människor på äldreboenden förhåller sig till pausen. Men det var lite för abstrakt. Istället fokuserade jag på det som var avvikande i deras berättelse och återvände för att fråga mer om det, säger Inger Andersson.

Som en Glasgowsvistelse för ett halvt sekel sedan. Eller en promenad med en kossa längs Ringvägen på Södermalm.

Med kossan in till stan

Agnes, 93, berättar i en av hörlurarna om hur hon åkte båt med sin pappa och kon från Gustavsberg in mot stan:
”Det var mycket porslin i stora lådor. Och det var bara jag och pappa som hade djur med. Vi gick av vid Londonviadukten och sen gick man hela Ringvägen bort mot Skanstullsbron. Pappa var pratsam, jag hade en liten pinne, och han hade repet som han drog med. Vi gick hela vägen till Enskede slakthus. Där fanns en man som inte hade några armar, och jag kan se honom hur han lyfter telefonluren mot örat.”

Parallellt med berättelseinsamlingen, har Inger Andersson arbetat i trä, glas och kartong. 
Stammen från en 150-årig tall ligger skivad på golvet, tagen ur sitt sammanhang.

I en glasbit byter världen färg efter vinkel. Och överallt glipor. Det verkligt avgörande behöver inte ta mycket plats.
– Jag gillar avvikelsen.

Fabriksminnen

Inger Andersson bor i Gustavsberg och har ateljé på orten sedan 1992.
Många av samtalen har lett in på rollen som fabriken haft. KF, Odelbergarna, och så yrkestitlar som inte längre finns. Vad gör en klippflicka? En rovlandsbas?
Detta är ämnen som skulle kunna fördjupas ytterligare, tänker Inger Andersson. Men det är bråttom, de som minns börjar komma upp i åren.

Har rest klart
Så hur gick det för Lasse, 86?
Han återvände faktiskt till Glasgow, men först fyrtio år senare. Fylld av förväntan är det kanske inte konstigt att han kom att bli besviken.
– Området hade sjangserat, tyckte han. Kanske väntade han för länge, säger Inger Andersson.
– Men nu berättar han att han skulle vilja åka till Mallorca. Där har han inte varit ännu. Samtidigt säger han att han förstår att han rest klart. Men jag vet inte om han accepterar det.



Fotnot: Utställningen visas i Gustavsbergs konsthall till den 21 december.