Katarina Fredrika kom in i stadshuset på våren förra året. Vid sidan om kommunens stadsbyggnadsingenjörer och planerare är uppdraget att få in all form av kultur och och kreativitet i arbetet.
– När jag och stadsutvecklingsstrategen Klara Palmberg-Broryd började jobba var det en ingenjör och en konstnär som möttes. Tidigare har jag jobbat ganska ensam med de här idéerna, men nu har det uppstått en kärleksrelation i arbetslivet mellan oss, säger Katarina Fredrika.

Hon kallar sig både konstnär och entreprenör. Hon är utbildad konstnär och arbetade med platsspecifika installationer och arkitektur. Men en utställning 2004 blev ett avbrott.
Bara månader innan tsunamin i sydostasien ställde hon ut en ”flod” på ett galleri, där människor flöt fram.
– Det var skrämmande att det var så likt tsunamin. Jag har hög perception, men det blev svårt att mäkta med.
Upplevelsen gjorde att hon lämnade konsten och arbetade som organisationsutvecklare i näringslivet.
– Det är de senaste åren jag återvänt till konsten.

Från periferi till centrum
Hon har arbetat i stadsbyggnadsprojekt i liten skala i Stockholm och Linköping, men att som nu i Nacka arbeta under tre år med att hitta kreativa sätt att engagera medborgarna i stadsbyggandet och att få kommunens tjänstemän att tänka utanför ramarna, är nytt i Sverige.
– Sådant här har fått finnas i periferin på andra håll, men i Nacka börjar ett nytt sätt att tänka genomsyra hela arbetet. Nu kommer folk till mig med nya idéer, säger hon.
Hennes mål är att tjänstemännen inte ska vara de som hittar alla svar, utan att de blir ”guider” för medborgare och andra aktörer att förverkliga sina idéer. Till exempel kommer flera platser i planen för centrala Nacka (se sidorna åtta och nio) kanske att sparas som ”blinda fläckar”, som de boende senare kan vara med att utforma.

På Kvarnholmen finns redan en sådan plats, där boende är med och utformar ett ”gemensamt vardagsrum” under hösten, i projektet Kolibri.
– Det folk vill ha är gemensamma rum, där man kan mötas över ålders- och kulturgränser.

Från meditation till balett
Bland de aktiviteter Katarina Fredrika tillfört hittills finns en meditationsresa till Nacka förra året, liksom de flygturer som man kunde göra liggandes på bänkar i bland annat Sickla köpkvarter.

I vår blir det kranbilsbalett. Varför?
– Under byggtiden kommer det att byggas överallt och det kommer många att tycka blir jobbigt. I baletten ska en tornkran och åtta kranbilar röra sig utifrån en koreografi och till musik. Det blir en profylaktisk stadsutveckling. När man senare möter byggkranar som kan vara störande har man redan ett minne av att kranar också kan vara något vackert.
Aktiviteterna hon ligger bakom bygger på fyra strategier. De kan ha att göra med mod och att släppa loss kreativitet. Det kan vara kreativa sätt att få många att göra saker tillsammans. Det kan också vara att något händer under byggtiden. Makaroni på Kvarnholmen, är ett exempel på det sistnämnda, se ovan.

”Kropp, själ och ande”
Katarina Fredrikas arbete handlar mycket om att ingenting ska stanna vid att vara ord, och att bryta invanda tankemönster.
–Det har varit en ny erfarenhet för många i kommunen, säger hon och beskriver de stora ögon som stadsbyggnadsingenjörer gjort när en analys av en utbyggnad i Skvaltan gjordes av en dansare.
 – Jag jobbar med känslor och multiintelligenta metoder, inte bara matematik och språk. Vi är både kropp, själ och ande och kan nå ett språk bortom orden. Ökad kreativitet kan leda till inovationer som senare blir faktiska resultat på marknaden.

Hittills är det bildkonstnärer, skulptörer och dansare som Katarina Fredrika engagerat i olika uppgifter. Musiker och skådespelare kan det bli framöver.
– Det viktiga är att det är personer som förstår att det handlar om att få andra att delta.
Framöver ska idéerna också planteras hos kommunens kommande byggherrar.