Docklands – ett omstritt danspalats

Nacka Uppdaterad 10:1330 juli 2013
Ravekulturen var länge en blind fläck i Sverige. Men den andra september 1995 förändrades allt. Docklands slog upp portarna i Finnboda varv, och blev snabbt både den svenska technoscenens nav och en omdiskuterad symbol för en hel kulturyttring.
Nu finns bara skalet kvar av ravemeckats gamla lokaler. Lagerbyggnaden ska byggas om till exklusiva bostadsrätter, och området är en kaotisk byggarbetsplats. Det är en geografisk punkt förknippad med många starka minnen och känslor.

– Kan vi inte ses någon annanstans? Att se Docklands i det skicket vore som att gå till en skändad grav.

Ingemar Johanssons svar kommer spontant när vi försöker stämma träff med honom nere vid området. Han var en av de tusentals ungdomar som festade på Docklands när det begav sig. Han arrangerade också klubbar där vissa helger. Men Ingemar ändrar sig till slut, och följer med ända fram.

– Den här platsen formade mig till den jag är i dag, säger han och tittar ut över byggarbetsplatsen. 

– Det ser kanske inte mycket ut för världen nu, men det var Europas fetaste dansställe en gång i tiden.

”Blir ledsen”

Lika känsloladdat var det när Lars Sandgren, dåvarande medarbetare i Ravekommissionen, några dagar tidigare svängde in med bilen till Finnboda varv. När han fick syn på vad som är kvar, eller snarare inte kvar, av Docklands fick han också något blankt i ögonen.

– Vad ledsen jag blir. Snart är det borta, danspalatset. Om jag tänker tillbaka på min tid som narkotikapolis är det klart att jag blir nostalgisk när jag är här.

Festerna på Docklands blev snabbt legendariska, och folk vallfärdade till Finnboda för att dansa fram till morgontimmarna. Med den stora uppmärksamheten fick till slut polisen också nys om festerna, som till en början hölls utan tillstånd.

– Den första tiden på Docklands var magisk. Ravescenen var en klassöverskidande rörelse, och det fanns en väldig öppenhet och värme. På den tiden fanns det fält-assistenter ute överallt där ungdomar rörde sig, som kunde lokalisera ungdomar på glid. Det fanns en dialog. När kravallpolis kom in i bilden försvann den dialogen. Men det var väl mer kostnadseffektivt, antar jag, säger Ingemar Johansson.

Technon kontroversiell

Det kan vara svårt att förstå i dag hur kontroversiellt det var med technomusik, men under 90-talet blev det snabbt en allmän sanning att rave gick hand i hand med droger. Att männen bakom Docklands, Mats Hinze och Anders Varveus, som träffades via Fria moderata studentföreningen och sedan ingick i den nyliberala rörelsen Frihetsfronten, båda var uttalat drogliberala gjorde inte saken bättre. 

– Det var en ny kulturyttring där ungdomar dansade hela nätterna till monoton musik. Jag tror att paniken var något i stil med ”dansbaneeländet” och ”jazzhysterin”, säger Ingemar Johansson.

Efter spaningar kunde polisen konstatera att det pågick drogförsäljning runt klubben, och i februari 1996 gjordes den första razzian. Lars Sandgren deltog inte, utan stod vid sidan.

– Det var väldigt mycket uniformerade poliser inblandade. Det såg nog brutalare ut än det var. Men det är klart, det säger jag som polis.

Ingemar Johansson, som befann sig på andra sidan, minns razziorna i ett annat sken.

– Det var kravallutrustad polis med ett sånt adrenalinpåslag att de hade svårt att prata. De släpade ut tonåringar i tio minusgrader för att lokalen skulle utrymmas. Det var groteskt. Det var ju inte som att vi var maskerade stenkastande ungdomar. Vi ville bara dansa.

Och dansa gjorde de. Även om polis och myndigheter i omgångar stängde ner klubben dröjde det ända till 2002 innan den absolut sista festen hölls.

– För de flesta inblandade var det rätten att få dansa som man kämpade för. Så enkelt. Att få festa till åtta-nio på morgonen om man ville, säger Ingemar Johansson.

Efter den första razzian var polisen kontinuerligt nere vid Docklands, som under lång tid var löpsedelsmaterial.

– Det märkligaste var när media skrev att det rann extacy från väggarna på Docklands. Jag förstår att folk var upprörda om de trodde på såna saker, säger Ingemar.

Lars Sandgren säger att det var som att vuxenvärlden plötsligt fått upp ögonen för att ungdomar använde droger i och med Docklands, att det var därför allt blev så uppskruvat.

– Det var någon som sa att det kanske tog hus i helvete för att det kom fram att det var medelklassens barn som tog droger. Men jag menar, det har de alltid gjort. Men det blev så synligt här. Det fanns en väldigt tillåtande attityd till droger.

Ravekommissionen grep ett stort antal ungdomar på Docklands genom åren, misstänkta för att ha använt narkotika. Inte alla var skyldiga. Ingemar greps själv tre gånger av ravekommissionen. Alla gånger visade hans urinprov att han var ren.

”Förvånansvärt lugnt”
– När vi gick in på dansgolvet stod alla och dansade i extas, en del naturligt och en del på kemisk väg. Det var inte alltid så lätt att urskilja vilket som var vilket, säger Lars Sandgren.

Han menar att den stora majoriteten av dem som festade på Docklands inte använde några berusningsmedel alls, medan en liten klick använde droger.

– Vi kunde gå in sex civilpoliser, stänga av musiken, tända i taket och säga ”festen är över”. Och även om vi så klart möttes av burop så gick det förvånansvärt lugnt till varje gång. Tusentals människor bara packade ihop sina saker och åkte hem.

Ingemar Johansson säger att 90-talets raveboom, med Docklands i spetsen, förändrade samhällets sätt att se på elektronisk musik.

– Vi var början på den elektroniska vågen. Swedish House Mafia hade aldrig kunnat köra flera fullsatta spelningar på Friends om det inte vore för oss. För 20 år sedan hade det inte varit möjligt. Det är synd att stället ska rivas. Men, var sak har sin tid. Docklands var där och då, nu är något helt annat. Och jag är 20 år äldre.