Historiska vingslag – allt om Videfuks

Insändare Uppdaterad 06:4110 maj 2013
Biologen och Ingaröbon Lars-Åke Janzon berättar här om hans kunskaper och senaste observationer av den sällsynta fjärilen Videfuks.
Videfuks (Nymphalis xanthomelas) är en mycket sällsynt invasionsfjäril som sedan den 20 april detta år finns i Nacka- och Värmdö-området, sannolikt för första gången. Den upptäcktes i Nackareservatet, och någon dag senare iakttogs den på Runmarö, och den 28:e sågs och fotograferades den på Ingarö.

Videfuksen kommer från från öster, närmast från Finland, och uppträder endast tillfälligt hos oss. Den är en kraftfull flygare som kan tillryggalägga långa sträckor, och vissa år flyttar den i stora antal. Tidigare har den invaderat Sverige främst under åren 1954-1965. Sedan tidigt 2000-tal har den dock påträffats regelbundet i ett begränsat område i Sydvästra Kalmar län och Blekinge län, vilket gör att man kan ställa sig frågan om den faktiskt varit bofast där längre än så, men varit förbisedd? Sedan åtminstone 2005 har den årligen påträffats i Sverige ett flertal gånger.

Under 2011 gjordes ovanligt många observationer, främst i Småland, Blekinge, Öland och Uppland.

Förra året nåddes Öland av ett kraftigt inflöde av den sällsynta fjärilen. Cirka tio individer sågs den 7 juli i Ottenby fågelstations trädgård, och ungefär lika många hittades längre norrut på ön. Denna invasion visade på en tydligt östlig tyngdpunkt, och sannolikt hade dessa fjärilar sitt ursprung i den finska eller den östeuropeiska populationen.

Totalt under 2012 gjordes cirka 140 fynd i landet av videfuks. Främst sågs fjärilen på Öland, men många fynd gjordes även i Uppland, Södermanland och på Gotland.
Det här året ser ut att bli ett väldigt bra videfuksår. Bara hittills, till och med april, har det iakttagits åtminstone 100 exemplar på närmare 60 olika platser i landet. Främst har fjärilen iakttagits i Uppland och Södermanland, och på Öland och Gotland. Videfuks är även sedd i Blekinge, Småland, Östergötland och Västmanland. Denna uppgång i antal är typisk för videfuks. Den fluktuerar mycket kraftigt med lokala och regionala massförekomster som följd. Vid sådana tillfällen kan den mer eller mindre temporärt etablera sig på andra platser, exempelvis här i vårt område. Det ska bli spännande att se hur länge den blir kvar.

Den vanliga nässelfjärilen påminner i utseende om den större videfuksen, men videfuks är närmast till förväxling lik körsbärsfuks. Lättast att skilja dem åt görs genom att kontrollera benfärgen – ljus hos videfuks och mörk hos körsbärsfuks (om man kommer fjärilen så nära). Vingöversidans färg är något rödare hos videfuksarna liksom att det brunsvarta utkantsbandet på vingarnas ovansida är bredare och mer diffust avgränsat inåt. Eftersom bägge arterna övervintrar som fjärilar är de betydligt blekare på våren än på sensommaren och hösten.

Vill man öka sina chanser att hitta och studera videfuks rekommenderar jag att man hänger upp tygtrasor indränkta med rödvin och socker plus lite tillsatt jäst.
Så fort vintern är över och vårvärmen sätter in vaknar de övervintrade fjärilarna och flyger runt för att snabbt para sig och lägga ägg. Man ska ha en stor portion tur för att få se någon frusen fuks landa på lite torrt fjolårsgräs för att söka värme, eller lockas av en frostsprängd och vårsavande trädstam. På några veckor är vårflygningen över, och då har de tillbringat en stor del av tiden högt upp bland trädkronorna. Bägge fuksarna för som fjärilar en rätt diskret tillvaro. I mitten av sommaren kläcks äggen och larverna äter snabbt upp sig. Så snart fjärilarna kläckts suger de snabbt i sig näring för att tidigt gömma sig och gå i dvala under hela vintern.

Lars-Åke Janzon

Biolog, Ingarö

 
NVP Plus — lokala nyheter för bara 12 kr/vecka

NVP Plus — lokala nyheter för bara 12 kr/vecka

Senaste nytt om Nacka och Värmdö
Sajt, app och e-tidning
Beställ här
x