FAMILJENYTTSe fler Dagens namn: Bengt

Kontakta NVP Tipsa NVP Om NVP Torsdag
21 mars 2019

Carl Lundborg

Björns telefonsamtal i en klass för sig

Sport 06:01 | 17 april 2012 Det var vacker vårdag när jag fick beskedet om Björn Söderlunds död. Jag jobbade inte, utan satt i min lilla etta i ett av Stockholms alla höghus.
Jag hade ett fönster öppet och luften som kom in var så där frisk och hoppingivande som den kanske bara kan vara i brytpunkten mellan svensk vinter och svensk vår.
Det var då som telefonen ringde.

Några av Björns närmaste hade hört av sig till redaktionen och en kollega berättade för mig vad som hänt.
I samma stund ändrade tillvaron färg. Alla nyanser mörknade. Lungor och hjärta arbetade tyngre. 

Jag vet väldigt lite om Björn Söderlund och därför är det kanske svårt att motivera min reaktion. Jag tror bara att jag träffade honom två gånger. I båda fallen i samband med handbollsmatcher i Gustavsberg.
Det var heller inte så att dessa möten var något utöver det vanliga, snarast var de i sammanhanget ytterst ordinära.

Jag var på plats som journalist, mån om att hämta in de citat som krävdes för att fylla den artikel som sedermera skulle skrivas. Björn svarade utifrån sin position som tränare, varpå jag tackade och raskt rusade vidare för en spelarkommentar innan lagen försvann in i omklädningsrummen.

Dessa möten var alltså på intet sätt anmärkningsvärda. Men det var heller inte genom dem jag lärde känna honom, i den mån jag överhuvudtaget gjorde det, utan genom våra telefonsamtal.

Under Björns ledning upplevde Gustavsbergs damlag i handboll en smått sensationell framgångsvåg när laget klättrade från division fyra till allsvenskan. Efter varje match ringde Björn till oss på Nacka Värmdö Posten och lämnade en rapport.

Men det är inte det som utmärkte honom, för det finns många engagerade ledare som ringer. Inte heller är det Björns i regel sprudlande humör (att ”Gurra” oftast vann gjorde så klart sitt till) som gör jag med sådan värme minns samtalen.

Nej, det som var så härligt med Björns telefonrapporter var hur hans omsorg för lagets ”doldisar” på ett närmast komiskt tydligt sätt kunde lysa igenom.  
Ibland var det nästan under protest han redogjorde för vem som varit dagens främsta målskytt. Det kunde han uppleva som smått ovidkommande. Hellre berättade han om juniorens första mål i A-laget eller vänstersexans föredömliga defensiva arbete. Han betonade hur mycket laget saknat spelare som varit skadade eller av andra skäl inte kunnat spela.

Hade en målvakt suttit på bänken i 45 minuter, men i mitten av andra halvlek gått in och räddat en straff, kunde Björn måla upp just den räddningen som matchavgörande, trots att segermarginalen antydde att det nog gått vägen ändå. Varje vecka lyfte han fram nya namn.

Jag har förstått att Björn i tränarrollen kunde ha ett hett temperament och vara obeveklig när det kom till hur laget taktiskt skulle formeras. Att folk runtomkring kunde få ”dra undan tårna när han tågade fram”, som spelaren Victoria Ödmark uttrycker det i en vacker minnestext på Gustavsbergs IF HK:s hemsida.

När Björn ringde oss på NVP visade han en annan sida, en varmt omtänksam sida, där varenda spelare, bänken inkluderad, varit lika viktig för framgången.

Jag vet väldigt lite om Björn Söderlund, men en sak vet jag – i en tid som allt mer kretsar kring individuella stjärnor och lovprisar solonummer och dribblingar pumpade Björns hjärta för laget. Nu har det givit upp. Björn blev 61 år. Han dog efter en tids sjukdom.

Och jag vet en sak till – att det är sorgligt att jag aldrig mer får lyssna till en av hans fantastiska matchrapporter, en där reservkeepern kommit in och säkrat segern.