FAMILJENYTTSe fler Dagens namn: Henrik

Kontakta NVP Tipsa NVP Om NVP Lördag
19 januari 2019

Carl Lundborg

Rami Shaaban: "Många säger att jag har haft otur"

Sport 11:17 | 07 februari 2012 På julafton 2002 ringer Rami Shaaban från en ambulans i London och berättar: Mamma, benet har gått av.
– Hon trodde att jag skämtade, men så var det inte. Jag fick fira julen på operationsbordet.
Bor i Storängen
Namn: Rami Shaaban
Ålder: 36 år
Bor: Storängen, Nacka
Familj: Flickvännen Frida och barnen Gabriel, 10 år, Noah, 4, och Ben, 2.
Smultronställe i Nacka: Nyckelviken är fint, känns som man är ute på vischan
I januari meddelade Rami Shaaban att han slutar som fotbollsmålvakt. Det var i Hammarby han skulle avsluta karriären, men åren i klubben har grusats av en korsbandsskada och sedan flera tunga följdskador.

Men dessförinnan: Från andremålvakt i Djurgården till hyllad burväktare i Arsenal. Därefter ett skadehelvete och provspel för en herrans massa småklubbar, innan han plötsligt håller nollan mot Trinidad och Tobago i Tysklands-VM 2006. Shaabans karriär har varit så svängig att man inte vet om han haft osannolik tur, eller otur. Men vi kommer till det sen.

”Kan bli att jag hoppar in”
För samma dag som vi träffar Rami har minst 74 personer rapporterats döda i samband med en fotbollsmatch i egyptiska Port Said, mellan Al-Masry och Al-Ahly.
Rami Shaaban, med rötter i Egypten, tycker att det är väldigt ledsamt. Tidigare i karriären provtränade han för just Al-Masry. Därför har han under hela morgonen fått svara på frågor från media.

På Coffehouse by George i Nacka Forum beställer han in en dubbel espresso och pustar ut:

– Vilken morgon. Först morgonsoffan i SVT, sen morgonsoffan i TV4 och sen intervju för Sveriges radio. Och klockan är inte ens tio, säger han och slår sig ner vid ett bord.

Du har precis meddelat att du slutar som målvakt. Hur känns det?

– Jag har inte hunnit smälta det. Nu är jag kvar som målvaktstränare i klubben, och det ser jag fram mot. Och skulle målvakterna bli skadade, då kan jag ju inte bara skita i det. Då kan det bli så att jag hoppar in.

Många idrottsmän har svårt att hitta en ny roll efter karriären. Hur har du preparerat dig för det?
– Jag tror inte på den problematiken för mig, det kanske blir en ny roll för mig inom fotbollen. Men det pendlar lite från dag till dag. Men nu fokuserar jag på mitt nya jobb i Hammarby.

På kort tid gick du från andremålvakt i Djurgården till förstemålvakt i Arsenal. Hängde du verkligen med i svängarna?
– Självklart gick allt väldigt fort, och det som hände hade jag aldrig kunnat drömma om. Men jag brukar ha fötterna på jorden, och klarade omställningen bra. Jag fick till och med en lugnare tillvaro i England. Där tog klubben hand om alla frågor från pressen, allt var mer skyddat.

Varför blev det just du?
– Arsenals scout hade följt mig redan nere i Superettan med DIF. Han såg både min potential och studerade hur jag hanterade att sitta på bänken. Det var ju i första hand bänken jag skulle sitta på i Arsenal. Men sen blev ju David Seaman skadad, då tog jag chansen och ligadebuterade mot Tottenham, där vi vann med 3-0.

Och därefter Champions League-debut mot PSV.
– Ja, Arsene Wenger vågade nog ställa mig i målet eftersom vi var klara för slutspelet. Men det gick bra, jag höll nollan.

Vad hände egentligen på den där ödesdigra träningen i London när du bröt benet?
– Det började med en lobb från Dennis Bergkamp, där bollen tippade i ribban och damp ner på mållinjen. När jag skulle rensa iväg bollen träffade en spelare mitt ben, det bara small till och gick rätt av. Mamma hade kommit till London för att fira jul med oss, hon trodde att jag skämtade när jag ringde från ambulansen. Så jag fick fira julen på operationsbordet.

Vem var det som träffade benet?
– Klubben har sagt att jag inte får gå ut med det, det är därför de har stängda träningar. Jag har inga hard feelings mot honom, han mådde dåligt och kunde inte ens äta lunch efteråt.

Spontant känns det som att din karriär präglats av plötslig tur och plötslig otur.
– Lustigt att du säger det, många som jag pratat med säger mest att jag haft otur. Men jag är i grunden optimistisk, hade jag fått det där benbrottet i Djurgården i stället för Arsenal, så hade jag nog aldrig fått chansen i landslaget. Jag är i stället glad för att jag fått uppleva så mycket.

Hur var tiden efter incidenten, du provspelade för massa klubbar?
– Det var en speciell tid, jag var lite naiv. Tänkte att det kunde väl inte vara så svårt att hitta en ny klubb när jag hade spelat i Arsenal. Men det var inte så lätt. Jag spelade för klubbar i lägre divisioner i England. Samtidigt gick jag igenom en tuff skilmässa, det var en jobbig tid. Men när jag fick ett treårskontrakt med Fredrikstad vände det, jag gjorde en stark vår och fick spela i VM 2006 med landslaget.

Du spelade mot Trinidad och Tobago, men petades sen av en frisk Isaksson. Hade du kunnat knipa förstaplatsen om du haft vassare armbågar?
– Jag funkar inte så. Jag gillar inte att gnälla utan gör som tränaren säger. Det var min lojalitet som tog mig till Arsenal, och jag tror också den tog mig till landslaget.
– Men Isaksson är bra, jag har aldrig sett han göra ett misstag som kostat landslaget något. Det blev jordens debatt om vem som skulle stå, men jag tror aldrig Lars Lagerbäck tvekade på den punkten.

Okej, dags att summera karriären. Vad är höjdpunkten och bottennappet?
– Höjdpunkten var VM-debuten mot Trinidad och Tobago. Och bottennappet var när Hammarby åkte ur Allsvenskan 2009.